Slentrianowich

Sommaren är här och åter igen vet inte längre vad jag vill göra av mitt liv. Vi grillade med några kompisar igår och började prata om rädslan för slentrian. Alltid har den satt käppar i hjulet för mig, att det tog mig tio år att ta examen från en treårig utbildning är ingen slump. Jag var tvungen att testa andra saker emellan, känna pirret av något nytt, något annorlunda. Har jobbat på samma ställe i ett år nu och igen händer något med mig. Jag börjar flacka med blicken.

Kanske är det sommarens ljus som förblindar mig, håller mig sömnlös och väcker tankar på alltings förgänglighet. Min kära arvedel till ångest, vem vore jag utan den? 

Som en svala skulle jag sväva högt över vidderna.