Igår började telefonen att ringa igen. Jag hade läst om en polisanmälan på nätet dagen innan, men inte tänkt eller trott att det berörde mig. Men det gjorde det ju, jag blev något slags talesperson i senhöstas och hade dessutom gått på den skola som det gällde. Även om många år har gått, vatten flutit under broar, elever bytts ut av andra, så är jag en av få röster som ställer upp.

Jag var med i P4 en kortis på eftermiddagen. Först intervjuades Sigtunas skolchef, en samlad och sympatisk man som jag träffade kort i Göteborg i samband med Debatt i slutet av november. Han beskrev situationen som rådde på skolan just nu: oro och sorg. Och jag blev så ledsen. Flög nästan 15 år bakåt i tiden, till tidpunkten som då var mitt nu.

De har just firat att de har 50 dagar till studenten. Alla klär ut sig och en bild tas på Midgårdstrappan. Vi var kossor, skitfina med nylonstrumpbyxor som juver, svart-vit-bruna med horn. Vi var så glada.

En av mina bästa vänner då, blev jättesjuk precis efter 50 -dagars. Vi satt i sofforna på Berga och grät eftersom det inte ens var säkert att hon skulle överleva. Oddsen var katastrofala och våra femtio sista dagar blev kluvna. Dränkta i oro men ändå med det kittlande nära slutet precis runt hörnet.

Hon klarade sig. Mirakulöst kunde hon springa ut med oss andra på trappan på studentdagen. Vi fick några fina dagar ihop på soldränkta uteserveringar ute på stan, på vp i försommarnatten.

Jag tänker att många på skolan har samma känsla just nu. Vad spelar någonting för roll när några av våra bästa vänner är borta. Jag vet inte om polisanmälan kom ur något som hände den dagen. Men studentglädjen är garanterat grusad, för de elever som sitter i häkte och alla andra runt omkring.

Jag ursäktar inga förövare. Jag antar att de som misshandlat sitter häktade för att de borde göra det. Men skälet till varför det hände ligger inte i att de var ett gäng rötägg, utan i att de antagligen är barn av ett system där vissa hanterar sin vunna makt på fel sätt. Sigtuna har erkänt att det finns problem med den hierarkiska ordningen, att de vill förändra detta system och bygga en verksamhet kring en likavärdesprincip. Och det är jättebra, men de måste våga gå på djupet, ta diskussionen på allvar och arbeta med alla elever, nya som gamla.

De sista femtio dagarna innan studenten var jag en programmerad internatelev i den bemärkelse att skolans regler var en del av mig, liksom traditionerna som vi antingen tagit över eller uppfunnit själva. Jag älskade min skola, jag älskar den fortfarande på många sätt. Jag är inte ute efter att stänga några internat, jag tror att det endast skulle ta en skola ifrån många som behöver den och få andra att vända sig till internat utomlands istället. Men jag tror att skolorna skulle kunna vara en bättre plats för alla, där färre behöver sluta för att de har svårt att anpassa sig efter informella regler.

Jag tror att skolorna är livrädda för att skrämma bort de mest traditionella föräldrarna som helst skulle vilja frysa tiden för alltid. De är de mest kapitalstarka, de ger skolan status. Och det gör omvandlingen svår, det blir ofta svårt när ekonomiska aspekter styr. Jag vet också att det inte anses särskilt väluppfostrat att prata med medierna som jag gör, det är en ständig kamp att borsta bort känslan av att jag borde hålla käften för allas bästa. Men allas bästa måste ju även inkludera den skara som mår dåligt och som kanske inte har så många andra alternativ än att gå på internat. Som borde kunna trivas. Media är en kraft som kan få saker att hända. Om ingen husförälder gått till skolinspektionen hade allt varit sig likt på Lundsberg. Nu jobbar de med att bryta mönster, de ser själva att det inte är ett helt klockrent upplägg att låta barn uppfostra andra barn. Om förändringarna är på djupet eller på ytan, det vet jag inte. Men den höga muren som hindrat insyn, har fått ett litet, litet hål.