Jag har en släkt som äger skog som har ett bolag som jag är del av. Grundaren till allihop var farmors far, som fördelade arvet jämnt över sina barn. Idag är vi 30 delägare, ca 50 % ägs av männen, 50 % av kvinnorna. Vi har styrelser där släkten representerats i årtionden.

Av de ordinarie ledamöterna är noll procent kvinnor. Så har det alltid varit. Noll procent.

Detta beror självklart inte på att det finns någon typ av patriarkal struktur i släkten. Nej då, enligt männen i toppen har alla samma möjlighet att ta plats om de visar framfötterna.

Nu har visserligen en kvinna aldrig någonsin erbjudits en ordinarie plats i en styrelse, av den valberedning som utgörs av de sittande (männen) i styrelsen. Men det har ju ingenting med dem att göra, kvinnorna får väl hojta lite högre om de känner sig åsidosatta. Nu har kvinnorna inte hojtat så mycket, eftersom de redan sedan unga år lärt sig att låta bli. Men några av dem låter sina män prata och ibland även väljas in i en styrelse. Och på så sätt representera dem.

Jag bestämde mig för några år sedan för att förändra det där. Jag höll workshops, började höja rösten på mötena där kvinnorna på sin höjd varit justerare (justeringsmän) genom åren. Förra året lyckades vi slutligen få en ”ung” (över 40) kvinna vald till mötesordförande på en av sammankomsterna. Trots att alla tidigare ordföranden genom åren valts enhälligt, tvingades vi till votering den här gången. En (man) som inte kunde acceptera denna ”kupp”, valde att nominera den tidigare ordföranden som suttit sedan typ 1988 och faktiskt förvarnats ett drygt halvår i förväg för att inte ”bli för besviken”.

Igår hamnade jag i bråk med en släkting, som även varit relativt engagerad i vårt släktföretag och han blev så arg på mig att han sa sig aldrig mer vilja vara på samma fest som jag igen. Skälet till att han blev så arg  var för att jag, efter att ha lyssnat på en låååång hjältehistoria om en adlig man som räddat Sverige på 1800-talet, ifrågasatte sanningshalten i berättelsen. Den kändes liksom bara så där tillrättalagt som en historia skriven av och om en segrare ofta är. Min släkting frågade om jag anklagade honom för att ljuga. Jag sa nej. Han blev argare och argare och plötsligt insåg jag att han använde samma slags retorik som de som jag brottas med på släktträffarna gör. Först avfärdas jag som okunnig. När min kunskap visar sig större än de trott och mina argument vassare än de tänkt, blir de arga. De skäller ut mig för att jag sabbar stämning och släktgemenskap, för att inte låta någon annan prata. De drar till med saker som ”ska du verkligen säga så till din gamla xxx”.

Många säger att de är glada över att jag tagit ton. De ser mig som ett lok som drar släktföretaget ur 1950-talet. Några har skakat på huvudet och sagt att jag kämpade för det där för 30 år sedan, men det gick inte.

Noll procent ordinarie kvinnliga ledamöter på över 100 år. Det är så beklämmande att jag blir illamående. Ett släktföretag där halva rekryteringsbasen ignoreras fullständigt slarvar bort så mycket kompetens. Och sorgligast av allt är att det har tagit så mycket energi ur min kropp att jag är på gränsen till beredd att hålla med min kvinnliga släkting: Jag försökte, men det var så jääävla svårt att jag gav upp.