Författande och författare

Jag har haft det otroligt roliga uppdraget på jobbet att göra intervjuerna till Piratförlagets magasin 2012. Jag har alltså under de senaste veckorna frossat i möten med skrivande personer som är mitt i eller just avslutat ett manus. Jag börjar längta efter att själv vara i samma sits, jag inser att Kristina Ohlsson och jag debuterade samma år men att hon hunnit skriva många hundra procent fler böcker än jag sedan dess. Jag har träffat Mikael Niemi som fick mig att fatta hur romanen jag filat på ett tag ska bli så mycket bättre än jag vågat tro. (Alltså, jag intervjuade honom först, innan han intervjuade mig tillbaka.)

Och idag hade jag uppstartsmöte för det som ska bli min nästa bok. Deadline är i november, vilket är skrämmande nära i tid, men samtidigt känns som ett möjligt mål. Jag gick därifrån med den eufori som blir så plågsam när jag inte kan gå raka vägen hem och fortsätta skriva, utan istället måste tillbaka till jobbet för att… jobba.

Det är med glädjeblandad ångest jag påbörjar detta bokprojekt. Dels är fackboksgenren ett outforskat område för mig, men jag har även skrivit kontrakt för en bok som ännu inte finns, mer än som innehållsförteckning och som spritt stoff i mitt huvud. Jag vet ju innerst inne att jag vill skriva på egna projekt och att jag vill få ur mig fler böcker än en vart tredje år. Jag inser att det handlar om att bara börja, vilket nästan alla författare har sagt när jag frågat dem. Malin Persson Giolito, som försökte äta sushi medan jag pepprade henne med frågor härom dagen, beskrev det jag själv känt så ofta. Att de första 70 sidorna är vidriga, men att det släpper sedan. Och när det släpper är det som en glädjeorgie som är så överrumplande att hjärtat skenar iväg och får mig att ligga sömnlös och tänka på allt jag ska skriva dagen därpå.

Kanske är det annorlunda att skriva fackbok, det lär jag bli varse rätt snart. Men livet är bra gött en dag som denna när jag glider in på förlaget och vallas vidare på god lunch med intressanta samtal. Och när förläggarens telefon ringer och han svarar med orden: Kan jag ringa tillbaka om en stund, för jag äter lunch med en författare.

Bokångestbrottning

När jag skrev roman fick jag bloggkramp. Jag kände mig även helt blockerad att skriva om projeketet, jag tror att jag inte riktigt trodde på att det var en bok jag skrev. Eller nåt. Blockerad var jag i allfall, samtidigt som jag lusläste andras skrivarbloggar om deras resa mot ett färdigt litterärt verk. Önskade att jag kunde ge samma godis till någon annan som skrivfrossade.

För ett tag sedan blev jag kontaktad om att skriva en fackbok och jag blev väldigt peppad på idén. Men så fort jag hade skrivit om det på bloggen fick jag lite ångest, eftersom det ju inte var helt säkert att det skulle bli av. Så fick jag ett kontraktsförslag häromdagen och jag var nära att ta en bild och lägga upp på bloggen eller fejan, men något hindrade mig. Boken är ju fortfarande inte skriven. Typ.

Jag blir så trött för mig själv. Jag njuter i tre minuter och våndas i tre månader. Jag vet att jag hade väldigt roligt på min releasefest dagen innan min bok släpptes för drygt två år sedan, men därefter våndades jag mest över intervjuer, recensioner och över att inte komma igång med bok två. Dessförinnan över redigering, omslag och overklighet. Eller något annat som tog udden av all tänkbar glädje. Och jag tänkte ofta på att en riktig författare blir jag inte förrän efter bok två.

Kanske är inte detta en skrivarblogg utan en helt vanlig, glest uppdaterad, vardagsblogg. Eller så får jag bara skärpa till mig och liksom officiellt tjoa: Jag ska skriva en bok i år och den kommer att bli så jävla grym!

Nya tag och tider

Jag är matt. Matt men fokuserad. På jobbet, Svenska Freds, det nya skrivprojektet. Samtidigt har den stora tröttheten rullat in och ovanpå det antågande vår med allt vad det innebär. Ingen vidare kombination att vara matt och fokuserad. Men sjukt skönt att vintern lider mot sitt slut. Ljuset, på morgnarna syns soluppgången genom köksfönstret och vi måste dra ner persiennerna för att inte vakna för tidigt.

På måndagsmötet på jobbet fick vi veta att Bonnierägda Spoon har köpt oss och från måndag ska jag svara mitt namn i kombination med Spoon istället för Tidningskompaniet i telefon. Vi flyttar antagligen till söder till sommaren. Knivsöder utbrast några skräckslaget, själv kände jag att det var ett själsligt steg hemåt.

Nour erbjöds plats på spanska förskolan och jag velade mig sömnlös. Att veta vad vi har men inte vad vi får. De flesta beslut verkar på ett eller annat sätt grundas i det. Nu har vi i alla fall bestämt oss och det känns väldigt bra. Velande är inte min grej. Men jag tycks ständigt hamna mitt i det.

Bitterljuva mars

Vid frukostbordet imorse.
Jag: ”Nu är det mars.”
Nour: ”Det är min mars!”

Jag hatar mars. Denna nyckfulla månad som varje år ångrar sig om våren och som dessutom tog pappa ifrån mig, för 28 år sedan på söndag.

Nour är tre år nu, jag 32. Om ett år är vi där pappa och jag skildes åt: 4 år mot 33.

När Nour sitter med sitt frukostägg på sin bruna tripptrapp och hojtar att mars är hennes, inser jag att det är på tiden att skriva ny historia. Det är dags att gilla mars. Hennes mars i hennes värld där båda föräldrarna ska finnas kvar och se henne växa upp.

Det känns lika blandat hoppfullt och vemodigt som mars. Men dags.