Fackbokspepp

Jag ska skriva en fackbok. Förhoppningsvis. Just nu är jag så peppad att jag närapå slår i taket.

Jag fick ett mail från en förläggare för ett par veckor sedan. Idag åt vi lunch och jag gick därifrån med tusen idéer i huvudet.

Känslan av att stå på andra sidan staketet, att inte vara personen med manuset i mappen som drömmer om utgivning, är obeskrivlig.

Tanken på att ta mig an facklitterära världen får kroppen att pirra.

Om man vill diskutera en sakfråga ska man inte skriva en roman, sa förläggaren.

Så är det verkligen.

Nu måste jag bara pressa ur mig synopsis så bra att idén slinker igenom utgivningsgruppen.

Målet är bokmässan 2013. Romanen får vila lite till, jag tänker att den är sorten vin som ska ligga till sig.

Gästspel på annans blogg

Breakfast Book club har intervjuat mig om mina frukost- och läsvanor.

Skärmavbild 2012-02-09 kl. 21.24.39

En lika bra förälder som du

Vi skulle gå på återbesök med Nour till neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Det var nog dryga två år sedan, Nour var några månader gammal och mitt emot oss i väntrummet satt en pappa, en mamma och ett litet neobarn. Jag började prata med pappan om tiden på neo, man gör liksom det med andra neoföräldrar. Har det där osynliga bandet mellan sig.

Pappan sa att han aldrig trott att det skulle vara så här att vara förälder. Han hade inte förväntat sig att vara så delaktig. Men eftersom de fick barn i vecka 28 hade båda inkallats till avdelningen för heltidstjänst. Sedan utskrivningen gick de tillsammans på alla kontroller, liksom jag och min sambo går tillsammans på alla Nours kontroller.

Jag har ingen empiri att luta mig mot, men jag tror att dubbel föräldranärvaro på BVC är högre hos neoföräldrar än hos andra. Inte för att man bryr sig mer om sitt barn när det fötts för tidigt, utan för att båda föräldrarna på relativt lika villkor fått chans att vara lika bra föräldrar från början.

Det finns ju en förväntan på oss kvinnor att direkt veta hur vi är mammor. Jag kan återkalla känslan nu när jag ofta får nya arbetsuppgifter på jobbet: Jag låtsas att jag har koll på läget, utan att alls ha det, för att förr eller senare få det. Precis som att få barn, jag lärde mig med hjälp av tid och övertygelse.

Pappor förväntas stå åt sidan och lära sig efter hand. För dem är det enligt rådande föreställningar inte något medfött att ta hand om ett barn.

På neonatalavdelningen slapp vi stora delar av förväntningarna, för ingenting med vårt barns födelse var naturligt. Hon hade så många sladdar kopplade till sin kropp att det krävdes två personer för att ens lyfta henne ur kuvösen i början. När jag tänker tillbaka på den där tiden, som vi för tre år sedan var mitt i just nu, så är det det tvåsamma jag minns. Första veckorna: Min sambo satt känguru, jag riggade sondmatningen tätt intill. Mot slutet: Min sambo satt känguru och jag satt i kafét och redigerade romanmanus. Nästa mål satt jag känguru och han åkte hem till den spindelvävsbelagda lägenheten och la i en tvätt.

Makten som barnmorskorna har. De nyblivna papporna på neo som funderade på om det var dags att gå tillbaka till jobbet, trycktes vänligt men bestämt ner på en stol intill kuvösen.

Du behövs här. Vi fixar alla intyg du behöver.

Hur många pappor till fullgångna barn har fått höra det?

Mycket finns att lära från vården av för tidigt födda barn. Framför allt att båda föräldrarna är lika bra och lika viktiga. Redan från början.

Semlorna minns jag också förstås. I Mörby centrums kafé. Och det lilla lejonet som jag köpte till Nour när vi fick veta att hon hade knas med hjärtat. Den hängde i droppställningen ända till hemgång. De äckliga mackorna nere i kafét, bristen på trådlöst nätverk, innan iPhone fanns i var människas hand. Oändlig teknologisk tid har passerat. Ändå bara tre år.