Vi har ätit resans hittills godaste middag på lyxrestaurang i Tacna och jag är lite full men mest glad över att vi kommit undan regnet och bergen och den ständigt medföljande tanken på att en jordbävning inte är klockren just precis där. Bland bergen.

Mer än halva tiden av resan har gått. Flera gånger har jag fått höra att mitt barn inte liknar mig alls. Visst är hon mörkare, visst är jag den som sticker ut som spinkig och blek. Jag nickar och ler och säger att ja, inte alltid kan ens gener vara starkast. Samtidigt som jag ser så mycket i henne som påminner mig om mig.

Inte bara att hon är besatt av färgen lila. Hon sjunger också, jämt. Och bra. Lär sig texterna snabbt och håller tonen, jag är mycket stolt, till och med när hon sitter på en gunga i en hotellträdgård och överröstar stillheten som folk betalat massa pengar för. Hon älskar fisk. Och durazno (persika).

Vi i Peru och imorgon ska vi tillbaka till Chile där abuelita och tia landar på eftermiddagen. Utflykten till Arequipa kan sammanfattas med tre ord. Regn. berg (evighetslång bilresa) och trafikkaos. Och på väg tillbaka räknade vi till 164 kors vid vägkanten, ett för varje person som dött trafikdöden.

De regntunga skyarna förföljde oss hela vägen tillbaka. Det regnade till och med i öknen. Men här, i Tacna, är himlen klar.

Det är även flera saker med Nour som inte alls påminner mig om mig. Hon kan snurra runt sin egen axel eller sitta i en karusell timme ut och timme in, utan att må illa eller spy eller ens vilja sluta. Hon går fram till främlingar och pratar. Hon gillar inte pommes frites.