Vi har ett tidrapporteringssystem på jobbet. Varje dag innan jag går hem fyller jag i hur mycket tid jag lagt på olika projekt. Under kategorin interntid läggs allt som inte går att koppla till en kund, ett extremt långt toalettbesök till exempel.

I och med att tidrapporteringen sakta blivit del av min vardag, har jag börjat se hela livet som en pott med tid som ska räcka till. En timme, vecka eller månad som en rak linje och så allt jag vill göra, hinna, som en linje parallellt. En ännu längre, en för lång linje.

När jag var deprimerad för snart tio år sedan, gjorde jag en veckoförteckning som jag satte på kylen. Jag klippte ut små fyrkanter med tid som jag satte fast på varje veckodag. Sova. Läsa. Chilla. Jag behövde varva ner. Jag hade bränt ut mig inifrån. Tänkt mig för trött. Det hjälpte mig att planera för ingenting.

Mitt psykiska läge idag är fjärran från då. Men min förmåga att ta på mig grejer och vilja göra ännu mer, är konstant. Då var varje pusselbit ett ångestmoment. Just nu är allt roligt. Men gränsen är hårfin. När jag stressar blir jag som en adrenalinstinn, ettrig terrier. Håret står rakt ut bakom mig när jag i överljudsfart rusar mot nya mål.

Men sedan kommer den bittra eftersmaken, när jag blir irriterad över att mitt barn vill plocka upp alla snökockor hon hittar på väg från dagis, för att jag ”måste” komma hem för att svara på ett mail. När jag är så trött att jag önskar att jag ska snubbla ut framför en buss.

Jason och arga Agnes var en av mina favoritböcker som barn. Jason hängde alltid vågrätt från sin stressade mammas arm, vart de än var på väg. Nu var det inte mamman som hette Agnes och var arg, men när jag själv var ett barn och läste boken, kände jag igen mammas stress och jag tänkte att jag aldrig skulle bli sådan själv.

Min mamma älskar mig och hon ska köpa lila skridskor, sa Nour till sin kompis mamma på dagis idag, strax innan jag hämtade.

Det första har hon ju helt rätt i. Det andra hann jag inte med. Och det anklagar jag inte mig själv för alls, faktiskt, men jag har liksom kapat en timme av den nattsömn jag anser mig behöva för att hinna mer saker. Och jag önskar att jag hade hunnit, så att Nour fick prova isen i Vasaparken imorgon förmiddag.

Jag vacklade hem idag, helt utmattad. Men så kollade jag mailen och hade fått ett spännande förslag och så gick terriern och hjärnan igång på högvarv igen.

Över min debutartikel i Filter.

Imorgon kväll bär det av tillbaka till Sverige. Vi lyfter vid åtta på kvällen och landar i Sverige dagen därpå någon timme innan midnatt. Tanken på det känns utmattande. Varje gång vi sagt Nu åker vi hem till Nour under resan, har hon frågat Hem till Solna?. Nu verkar hon inte överdrivet sugen på att åka hem till Solna och hon frågar ofta om några fler ska med. Farfar till exempel.

Det har varit en av de fina upplevelserna under resans gång, att Nour har fått en farfar. Hon har också haft grymt kul med sina kusiner och haft ett stort födelsedagskalas i norr.

En annan bra sak är att jag har skrivit rätt många sidor roman och dagbok men inte lika många blogginlägg. Man får vara glad för det lilla.

Och lagom till vi landat kommer min artikel i Filter. Den har jag också skrivit en del på under resan. Och i juli ska jag gå på Pearl Jam, hur stort är inte det?

2012 blir nog ett bra år. Första halvåret av 2011 måste gå till historien som tidernas sämsta. Upprepning av en sådan vår kan jag tänka mig att slippa.

På Nours ettårsdag tänkte jag ge henne ett fotoalbum som en sammanfattning av hennes liv hittills. Jag hann inte. Samma sak när hon fyllde två, men det blev inte av. Därför sitter jag nu har med tusentals bilder och försöker välja. Laddar upp på fotosajt med långsamt internet.

Så tidskrävande att jag överväger att ge det där albumet på fyraårsdagen istället.

Vi har ätit resans hittills godaste middag på lyxrestaurang i Tacna och jag är lite full men mest glad över att vi kommit undan regnet och bergen och den ständigt medföljande tanken på att en jordbävning inte är klockren just precis där. Bland bergen.

Mer än halva tiden av resan har gått. Flera gånger har jag fått höra att mitt barn inte liknar mig alls. Visst är hon mörkare, visst är jag den som sticker ut som spinkig och blek. Jag nickar och ler och säger att ja, inte alltid kan ens gener vara starkast. Samtidigt som jag ser så mycket i henne som påminner mig om mig.

Inte bara att hon är besatt av färgen lila. Hon sjunger också, jämt. Och bra. Lär sig texterna snabbt och håller tonen, jag är mycket stolt, till och med när hon sitter på en gunga i en hotellträdgård och överröstar stillheten som folk betalat massa pengar för. Hon älskar fisk. Och durazno (persika).

Vi i Peru och imorgon ska vi tillbaka till Chile där abuelita och tia landar på eftermiddagen. Utflykten till Arequipa kan sammanfattas med tre ord. Regn. berg (evighetslång bilresa) och trafikkaos. Och på väg tillbaka räknade vi till 164 kors vid vägkanten, ett för varje person som dött trafikdöden.

De regntunga skyarna förföljde oss hela vägen tillbaka. Det regnade till och med i öknen. Men här, i Tacna, är himlen klar.

Det är även flera saker med Nour som inte alls påminner mig om mig. Hon kan snurra runt sin egen axel eller sitta i en karusell timme ut och timme in, utan att må illa eller spy eller ens vilja sluta. Hon går fram till främlingar och pratar. Hon gillar inte pommes frites.