Till mamma

Jag skrev en roman 2007. Den blev utgiven 2009. Jag bävade inför släppet. Inte för att det var en självbiografi, men för att alla skulle tro att det var en. Ramarna är desamma. Uppväxt i brukssamhälle i Norduppland, gymnasietid på internat i Sigtuna. En mamma, morbror, mormor, klasskompisar, husföräldrar och kusiner. Ingen bror. De som känner mig vet att min bror är min andra halva, min viktigaste person. Jag tänkte att broderns frånvaro skulle rädda mig.

Så blev det förstås inte. Folk letade efter sig själva i texten, hittade någon de inte liknade vid sig själva. Eller någon som de kände igen. Oavsett så väckte det känslor och reaktioner. Skapade tystnad.

Min mamma berättade efteråt att hon stressläst sig genom Ränderna går aldrig ur, inte kunnat ta in berättelsen, endast sökt efter sig själv. När hon var klar första gången läste hon den igen. Tyckte om. Sa att hon var stolt över mig.

Hon är mitt största fan.

Vad hade jag gjort utan henne? De senaste veckorna har så tydligt uppmärksammat mig på att jag hade varit någon helt annan utan henne. Våra föräldrars vilja styr våra liv och senare, som föräldrar själva, styr vi våra barn. Det är oundvikligt. Jag har varit arg på den totala frihet som mamma gav mig. När jag var yngre och önskade mig en kamera i julklapp, fick en av mamma, och sa att jag inte längre skulle bli läkare utan fotograf. Då blev hon overkligt glad. Hon sa att jag var så kreativ och att det hade känts så trist att jag skulle ge upp det konstnärliga livsvalet. Jag tyckte att hon var larvig. Hon borde tycka att jag skulle bli läkare. Pappa hade ju varit det.

Inte ens när jag stal bitar av vårt gemensamma liv för att skriva en bok, ryggade mamma tillbaka. Jag skulle med största sannolikhet reagera defensivt om Nour som vuxen bestämde sig för att låna mig till sin fiktion. Vad ska folk tänka om mig, vem kommer jag att framstå som?

Under de senaste veckorna när åsiktsvindarna stundtals fått väggarna att knaka, har mammas sms kommit som stadiga påminnelser om att jag gör rätt: Du är suverän! Dina inlägg var så bra och så tydliga. Små påminnelser om att hon finns där och håller med mig i sak.

Märk väl att min mamma som privatperson inte står opåverkad av detta. Jag använder vårt gemensamma släktnamn som trovärdighetsmarkör, beviset för att jag är någon och har mandat att uttala mig. Cecilia Hagen skrev en krönika i Expressen där vi lyfts fram lite extra. Nu, tänkte jag, nu kommer till och mamma säga att detta börjar bli jobbigt. Men jag hade fel.

Jag hade aldrig skrivit en en internatskoleskildring med klassproblematik eller trätt fram i media, om mamma varit någon annan. Jag inser att tack vare henne tillit till min förmåga och hennes uppmuntran att gå den väg som känns viktig för mig, har jag kunnat göra rätt utan att rasa ihop på vägen.

En storartad insikt som får tårarna att droppa i morgonkaffet.

En kommentar till “Till mamma”

  1. Per Axbom skrev:

    Hej! Läste precis ut din roman. Tack för en riktigt bra bok och lite tillbakaglimtar till begrepp (vp, m.m.) och miljöer jag nästan förträngt. Jag gick IB-programmet och bodde på Tallåsen 90-92. Jag minns nog mest tydligt den där morgonen när tre förstaringare på Tallåsen beklämt berättade att de fått könshåret avrakat av några treor på natten. Det var i mars 1991, en söndag, samma dag som man ställer om till sommartid. Ett år senare uppdagades det i media, bilder som illustrerade händelsen dök upp på Aktuellt och skolan fick epitetet ”helvetet på jorden”. Relegering ett par månader innan studenten blev påföljden för förövarna, för ett dåd som alla känt till i ett år. Det var en udda värld som du fångar träffsäkert i din bok. Sökte runt lite på nätet, tänkte att den nya tiden med bloggar skulle ge mer insyn i hur vardagen faktiskt ser ut idag för eleverna men det var svårt att hitta. Kanske inte så förvånansvärt och sedan läste kanske in lite mycket mellan raderna i detta inlägg som jag hittade: http://ptricia.blogg.se/2009/november/sshl.html

    Och för att redan nu bemöta eventuella andra kommentarer så är jag fullt medveten om att det finns många som trivdes och hade det jättebra på Sigtuna. Men att det också finns många som mår extremt dåligt och utsätts för hemska saker, det går ändå inte att blunda för…

    Allt gott! /Per

Lämna en kommentar




Kommentar: