Vi mot dem

Skärmavbild 2011-11-30 kl. 19.11.55

Jan Boris berättar i Aftonbladet om sin tid på Lundsberg. Han argumenterar utifrån resonemanget att de ”riktiga” Lundsbergarna måste försvara sig mot påhitten från ”ett och annat rötägg”.

Den som gjort något dumt den här gången, är någon som ”inte har anknytning till Lundsberg sedan tidigare.”

Även Ian Wachtmeister utttalar sig, om att det är ”dags att rensa i rabatterna.”

Vi ”riktiga Lundsbergare”, måste alltså rensa bort rötäggen, dem, ur rabatterna för att problemet ska lösas.

Att identifiera sig med sin skola och alla dess tidigare (goda) elever på det där sättet, 40-50 år efter studenten, måste vara unikt för internatskolor. Vem skulle komma på att försvara något som sker på exempelvis det högstadium man gått på, ens ett år efteråt? Och vem skulle komma på tanken att säga att det fanns ”riktiga” elever i kontrast mot något annat?

Nu får vi verkligen hoppas att diskussionen och skolinspektionen tar sig förbi Rötäggsnivån. Om man har ett regelverk baserat på en hierarkisk struktur, drar man oundvikligen in våld och kränkningar i sina uppfostringsmetoder. Är det verkligen en så omöjlig tanke för Lundsbergs rektor (och ledning)?

Internatskoleliv. Mer än tio år senare.

De senaste dagarna har dels varit en påminnelse om vad drömmen om att ge ut en bok bestod av. Visst, till stor del var det från början att ens lyckas bli utgiven och när jag först började skriva var internatskolan inget självklart tema. När ämnet väl fallit på plats var målet att skapa diskussion. Att inifrån kasta ljus på en skev sluten värld. Som inte förändrats nämnvärt sedan Jan Guillous tid. Där den allmänna uppfattningen som rådde var att det inte fanns några fattiga och att eleverna på skolan var något slags gränssnitt av befolkningen.

Nära tio år tog det mig att få tillräcklig distans. Och inte ens för två år sedan, när recensionsdagen kom för Ränderna går aldrig ur, hade jag modet att lägga diskussionen på den nivå som jag gjort under de senaste dagarna.

För även om det kan vara svårt att tro så har jag många vänner kvar från min skoltid. Och väldigt många före detta internatskoleelever identifierar sig så starkt med sin gamla skola och sin roll som ”fördetting” att det upplevs som ett personangrepp att kritisera strukturerna som formade oss alla där.

Med humor borstade vi av oss övergreppen. Vi skrattade åt dem. Och liksom #prataomdet, vinnare av Stora journalistpriset härom dagen, synliggjorde de för många osynliga gränserna, så har den debatt som blommat upp om övergreppen på Lundsberg och Grenna, väckt många minnen hos mig. Minnen kring de övergrepp jag själv utsattes för, men kanske främst de övergrepp jag utsatte andra för.

Jag har inget emot internatskolor som fenomen. Men dessvärre hänger de nästan alltid ihop med en hierarkisk ordning och pennalism.

Ränderna går aldrig ur är ingen självbiografi. Det är en roman där varje händelse som skolan har inblandning i, är förankrad i verkligheten. Men där Elin levde sitt liv annorlunda än jag. Mesigare på vissa sätt, modigare på andra. Även där är gränserna svårdragna och nyanserna små.

I media är jag mig själv. Det är svårare. Men ärligare.

Trött blogg får många besök

Jag var inte helt beredd på, som min gamle klasskompis från Sigtuna formulerade det, ”det mediedrev som du startat”. Jag har inte bloggat så mycket här och jag har inte pratat så mycket om min bok på ett tag.

Men här finns mitt debattinlägg om saken.

Och här kan du beställa boken om du blivit sugen på att läsa.

Du kommer inte åt mig, Eva Rusz

Det har snackats en del om Kvällsöppet, där Eva Rusz bland annat gick till attack mot de föräldrar som enligt henne är vansinniga nog att dela sin föräldraledighet 50/50. Jag såg inte programmet förrän igår kväll, på SVT Play, när jag och sambo var ensamma hemma. Nour, 2,5 år och enligt Eva Rusz således i behov av endast en primärförälder, hade packat väskan och åkt till sin farmor över natten. Hon gör det rätt ofta, packar sin väska och drar till farmor. För att hon längtar dit.

När Nour varit hemma från neonatal i ett par dagar, fortfarande sondmatad med andningslarm på magen, lämnade vi henne ensam i mormors och farmors famn, i vår lägenhet på Lilla Essingen. Vi visade dem hur man sondmatade, hur man gjorde hjärt- och lungräddning ifall Nour skulle sluta andas, visade dem hur larmen fungerade. Vi klev helt sonika ut genom dörren och gick och lyssnade på en radiodokumentär i Kulturhuset.

Jag hade svårt att koncentrera mig, svårt att sitta still. Svårt att släppa kontrollen. Förstås. Jag hade just bott sex veckor på en neonatalavdelning, rädd att mitt barn skulle sluta andas. Tanken på att vara maktlös inför att något sådant ska hända, är fruktansvärd.

Men min drivkraft den dagen var övertygelsen om att Nour skulle få ett rikt och lyckligt liv om många vuxna fick chans att stå henne nära. Jag tänkte att inte förrän jag har mod att låta andra än jag själv och Nours pappa vagga henne till sömns, kommer någon annan än vi kunna ta plats.

Allt eftersom fler och fler rabiata reaktionära krafter som Eva Ruzs får medialt utrymme och trycker ner föräldrar som valt att tycka annorlunda än hon, översköljs jag av en ilska att likna vid den urmoderskraft som sägs kunna lyfta bilar. Men även av en insikt om att trots att någon kallar sig sanningssägande psykolog, så har hon inte mer rätt än jag. 

Eva Rusz får mig inte att känna att jag är en dålig förälder, tvärtom triggar hon mig att köra på i precis den anda vi gjort hittills. Att dela föräldraledigheten 50/50. Att släppa in andra vuxna.  Vi har en egensinnig, trygg och cool unge med åtminstone fem viktiga vuxna i sitt liv, primära vårdnadshavare i det avseendet att de matat henne, vyssat henne, klätt på henne och kramat henne, sedan hon var blott sju veckor gammal och vägde 2,5 kilo.

Jag är nyfiken på vad Eva grundar sin forskning i. Rent historiskt finns det väl inga barn som vuxit upp med endast en primärförälder? Jag tänker snarare på bygemenskap, jägarsamhällen, ammor, mor- och farföräldrar som slutit upp i en gemensam omvårdnad. Jag känner visserligen några som aldrig gick på dagis som små utan var  hemma med sina hemmafru-mödrar fram tills skolåldern. En av dem fick som vuxen vattkoppor på grund av att hon aldrig ”utsattes” för andra barn eller barnsjukdomar under de första åren.

Allt har en baksida. Men ett barn som drunknar i kärlek blir sällan uppfuckat.