Kaoset och kreativiteten

Jag är en vän av rutiner. De tunga dagarna när jag helst hade vägrat gå upp, går jag till jobbet ändå. Jag går upp, slår på kaffemaskinen, läser tidningen och lämnar lägenheten.

Jag irrar runt för att hitta stigen. Balansen mellan behovet av stabilitet, aka heltidsjobb, och friheten, aka skapandet. Jag skriver många och långa artiklar om hälsa och boende och skog och stål och brevbärare. Samtidigt som romanen ligger i en mapp på ett datorskrivbord och samlar virtuellt damm.

På fredag får jag sommarpaus från jobbet. Kl. 11.30 samma dag ska jag intervjuas i P4 vid Våffelstugan i Sigtuna. Det känns som en sval bris från ett annat liv.

I söndags tvingade min sambo mig att skriva 1000 tecken idé till en mycket betydelsefull tidskrifts chefredaktör. Jag orkade inte, beskrev hur dränerad på kreativitet jag var. Min sambo sa att jag var en tönt, att det bara var att skriva skiten. Jag blev arg och ledsen och la mig under täcket.

Men jag skrev de 1000 tecknen. Och insåg hur viktiga de var för mig.

Jag tänker på min brorsa hela tiden. Han lever men i en parallell verklighet och jag hälsar på i den världen så ofta som kraften tillåter. Men det är svårt att om och om igen konfronteras med insikten att vissa saker inte blir bra bara för att man önskar sig det.

DN:s artikel om kreativitet hos galenpannor påminde mig om oss båda. Om timmarna vi suttit i hans soffa, pratat om kaoset, livet och kärleken. Om jag önskar mig något så är att det att få ha den känslan igen. Den av bror och syster, bästisar och bundis.

Jag tänker att för hans skull ska jag aldrig sluta skriva saker för min egen. På samma sätt som jag spelar fotboll, dricker vin på uteserveringar och ser min dotter växa upp.