Jag har känt mig låg och trött och med för mycket att göra. Så fort majsolen kommer så blir helgerna fullbokade och sömntimmarna få och stressen en ständig följeslagare. Och det var håglös jag kände mig i förmiddags, precis innan chefen kallade in mig på sitt kontor och frågade om jag ville jobba där. För alla var nöjda med mig och ville ha mig kvar.

Det är nästan pinsamt hur mitt humör slog volt och knut på sig själv och hur jag efteråt satt och flinade vid min skärm och plötsligt var texten jag försökte få ihop helt okej och livet i allmänhet rätt lyckligt. Och jag kan så himla mycket föreställa mig tanken på sjukpenningsgrundande inkomst och betald semester, det kan jag verkligen.

Har firat med pommes, biff, bea och vitt vin på uteservering i solen och känt livsandarna återvända. Enda frågan som nu svävar fri i universum är när jag ska få tid att skriva klart min roman…

Jag har inte tröttnat på bloggen. Jag har haft svårt att formulera mig. Min brorsa mår inte bra. Jag saknar honom mycket men vill inte blogga om det. Så när något som tar mycket plats i tankarna inte hamnar i skrift, försvinner det mesta av det andra.

Jag gör praktik och trivs fantastiskt bra. Vaknar på morgnarna och skuttar till jobbet.
Jag har varit i Sälen och åkt snowboard i 20-gradig värme. Det var annorlunda. Vi åkte över gränsen till Norge. Jag och Nour fotograferades för ”den lokala avisen” när vi chillade i kuddhögen på en restaurang.
Jag har ”räddat” vårt sommarställe som mamma ville sälja. Så nu måste jag lära mig allt om hur man sår gräs och tapetserar gamla väggar.

Nour pratar och växer och säger att hon älskar mig. Det är stor kraft i de orden.