30:2 One last moment

Vi hade bott på sjukan i sex veckor med nyfödda Nour. Kvar i magen hade vi varit i v 36, men nu var hon ute sedan länge och vi längtade hem. Dagarna segade sig fram, men undan för undan försvann sladdarna på Nours kropp. Nu bodde vi alla tre tillsammans i ett rum och hon hade endast andningslarmet fäst med tejp på magen. Var tredje timme gick vi ut och bad dem värma lite mat, som vi sondmatade i fåtöljen framför tv:n.

Vi hade börjat småtjata på läkarna om att få åka hem, och torsdag hade satts som ett vagt datum. Det blev torsdag morgon. En läkare kom in och visade hur vi skulle göra hjärt- och lungräddning ifall Nours hjärta stannade. Vi fick med oss några prematurblöjor och tillsatser att blanda i bröstmjölken. Vi fick lära oss koppmata, ifall sonden skulle slitas ur av flinka små fingrar.

Vi satte på Nour de stickade minikläderna som Terese mamma stickat, placerade vår sovande skrutt i babyskyddet vi lånat av Bullen och Helena. Väskorna var packade. Vi tog en sista bild på oss tre i spegeln. Promenerade korridoren fram, vinkade till föräldrarna vars barns namn var välbekanta och vars närvaro var en så stor del av vår så kallade vardag. Kramade de sköterskor som betytt mest, Nours rummis Amanda som varit där ett par veckor längre, men också snart skulle få lämna.

Vi spände fast oss i bilen vi lånat av mamma, gled ut från parkeringen. Sambo körde, jag satt där bak och höll Nours lilla hand, hon sov sig vanan trogen genom hela resan. Det var dassig mars, den 5 mars närmare bestämt, och vi närmade oss Lilla Essingen. Lägenheten vi sovit i när vi pendlat under fyra veckor, nu skulle den fyllas av en ny familjemedlem som vi äntligen skulle få ansvara för själva.

Många hade varit ledsna för vår skull, över att vi gick miste om hur det egentligen ska vara när man fött barn. Hänga gäng hemma och lära känna varandra på riktigt. Och på sätt och vis kan man säga att allting började där i bilen på väg hem. Så jävla grymt det kändes. Så lycklig jag var.

Vi var i mål. Med ett helt liv framför oss.

mininour
En minimänniska, 2,5 kilo, på väg hem.

3 kommentarer till “30:2 One last moment”

  1. Pernilla skrev:

    Börjar nästan gråta igen. Jag minns det så väl. KRAM!

  2. Agnes skrev:

    Ja, du var med oss på hela den resan. Det är ett fint minne.
    kram!

  3. Clara skrev:

    Tårar till morgonkaffet! Fina dans-unge och familj!

Lämna en kommentar




Kommentar: