DN skrev om lockpriser i gårdagens ekonomidel. Det stod bland annat att ett sätt för en mäklare att bli fälld var om han eller hon vid ett flertal tillfällen sålt ett objekt till ett betydligt högre pris än det utsatta, utan rimlig förklaring.

För det är olagligt att sätta lockpriser.

Jag var på visning i söndags i en lägenhet på 41 kvadrat i Solna, med utropspris 1 195 000 kr. Den var fin, sekelskifte och mycket folk stod i en ring runt mäklaren när jag kom in. Mäklaren, vars röst var stark och stockholmsk, sa att han var övertygad om att lägenheten skulle gå för mellan 1 700 000 och 2 000 000 kr. Han bar mörk kostym, tredagarrstubb, han hade placerat intresselistor på köksbordet som alla trängdes kring.

När jag och mäklaren möttes i sovrummet några minuter senare, frågade jag hur det kom sig att han satt ett så extremt lågt utgångspris. Mäklaren svarade att alla gjorde så, därför gjorde han också så.

Jag frågade varför inte stans samlade mäklare kunde ha ett mötet där de bestämde att från och med nu skiter vi i lockpris, eftersom det är så sjukt jobbigt som spekulant att vara tvungen att buda upp saker minst en halv mille och att många säljare fått så höga förväntningar att de inte är beredda att sälja trots budgivning. Mäklaren svarade att det var en fin tanke men att man som mäklare inte brydde sig om allas bästa. Det är var man för sig själv. Det handlar om att tjäna pengar, priserna skulle bli lägre med acceptpris och jag skulle tjäna mindre. Man kan ju inte jobba gratis, log mäklaren.

Då la min mamma sig i, det är hon som letar lägenhet, och hon har varit med i ett par budgivningar där säljaren förväntat sig för mycket och inte accepterat hennes lagda bud. Hon frågade mäklaren om det inte var så att mäklarnas utlovade höga försäljningspriser resulterar i en massa missnöjda säljare, som tror sig kunna få mer än de faktiskt kan få för sina lägenheter, och jo, skrattade mäklaren, det är ju visserligen ett problem. Men du behöver inte oroa dig för mig sa han till mamma. Den här lägenheten kommer att gå för minst 1,7, jag har redan fått ett förhandsbud på det.

Vi gick därifrån, strök våra namn från intresselistan vi skrivit upp oss på tidigare. Mäklarens uppgift är att vara en neutral part mellan köpare och säljare. Istället tisslar och tasslat den med säljaren (jag vet, jag har varit på båda sidor om staketet) och säger att vi lägger ett lägre pris för att dra hit folk och så landar den antagligen en miljon ovanför det. Blinkat konspiratoriskt i den hemliga förbund som slutits. Det är för jävligt.

Men det jag egentligen ville komma till var det som stod i DN- artikeln om vad som krävs för att fälla en mäklare. Att han eller hon utan förklarlig anledning sålt objekt till överpris. För han som jag träffade hade ju en förklaring. Han stod mitt i rummet, inför ca 40 vittnen, och sa med hög röst att jag har satt ett lockpris för att få hit er alla, men nu när ni är här berättar jag hur det egentligen ligger till.

Och jag blir så sjukt sugen på att anmäla honom. Bara för sakens skull.

Mäklarhuset var det förresten. För er som är sugna på att, kanske inte köpa, men sälja.

Sånger som Nour kan hela eller delar av och sjunger mycket och ofta:

Ro ro barnet
Kära lilla ponny
Tumme möter tumme
Kalle Anka satt på en planka
Vi äro musikanter
Jungfru jungfru skär
Björnen sover
Byssan lull
Tänk vad roligt att alla är här
Blinka lilla stjärna
Lille katt
Los pollitos dicen
Bä bä vita lamm
Vi komma ifrån Riara
Litet hus vid skogens slut
Sankta Lucia
Tomtarnas julnatt
Imse vimse spindel
Ekorrn satt i granen

Idag sorterade jag in papper som byggts på hög sedan 2005, i pärmar på kontoret. Nu sitter jag vid skrivbordet hemma, där jag gjorde samma sak i förrgår, men endast papper från 2009 eftersom vi inte har bott här längre än så, och frågar mig hur det kan komma sig att något som är så enkelt kan vara så svårt.

För varje viktigt blad papper som läggs i en hög växer ångestormen med någon millimeter och aktar man sig inte blir man biten i rumpan med sylvassa tänder till slut. Idag har jag hittat årsbesked som jag letade efter till deklarationen för flera år sedan och då var övertygad om att de aldrig skickats ut. Som jag begärt fram igen, ringt samtal och telefonköat för. HELT i onödan.

Allt som hade krävts var en liten pärm. Tänk att det tagit mig så här lång tid att förstå det.

(Jag var välorgansierad fram tills 2004 då jag blev deprimerad och sedan dess har ordningssinnet halkat efter, trots den psykiska återhämtningen, och svansen har fått växa. Men idag klippte jag av den och jag tyckte mig skymta dess förkolnade rester från bussen på Västerbron på väg hem. Och jag är så jublande stärkt av denna upplevelse att jag funderar på att ta mig an klädkammaren där allt fortfarande är täckt av ett tunt lager byggdamm.)

Underst i högarna låg de sista spåren av det ordningssamma jaget som fanns tidigare. Brevpapper i olika mönster, färgglada klistermärken att fästa på dagboken samlade i plastficka.

Jag är en sentimental storbölare av naturen. När jag kämpade med romanen förstod jag att jag var inne på rätt spår när själva scenen jag skrev på fick mig att gråta. Därför drack jag även gärna vin när jag skrev, en typ av fusk visserligen och jag strök ofta i efterhand stora stycken skrivna på fyllan. Men vissa finns kvar.

Jag gråter över förluster. Över att jag inte fick ha min pappa kvar i livet. Nästan allt som har med honom att göra gör mig ledsen. Brev, minnen, spridda visioner av hur han skulle ha varit om han levt. Hur mycket han hade älskat Nour. För jag tror att han hade ÄLSKAT Nour.

Just nu är jag inne i en väldigt fin fas i livets balansgång. Nästan ingenting som Nour gör irriterar mig. Igår låg hon och ormade sig på gruset utanför huset i säkert fem minuter, ursinnig och ledsen över att vi inte skulle gå till rutschkanan. Väl i hissen mötte vi grannen som lät Nour hälsa på deras hund, och lyckan var total, fram tills vi skulle in till oss. Då ruskade det stora vemodet om oss med full kraft igen. Och vi tillbringade fem minuter på golvet i hallen. På grund av vovven som åtminstone en av oss ville se mer av.

Vi har pratat lite om det där hemma, om hur man ska hantera en tvåårings vredesutbrott. Jag tror att de är så problemfria för mig för att jag lätt identifierar mig med känslan. Det enda som skiljer mig från Nour är att jag i de allra flesta fall, inte lägger mig på golvet och skrikgråter, när jag känner mig missförstådd eller felbehandlad. I övrigt är känslan densamma. Och det jag behöver höra minst i ett sånt läge är hur löjlig jag är och hur svårt jag gör livet för alla andra genom att inte skärpa mig.

När Nour var ny tog det mig lång tid att knyta an. Ett spädbarn är så obegripligt, så litet och viljestarkt och samtidigt helt oförmöget att förklara vad som är fel. Men så gick dagarna och månaderna och kärleken som från början var nästan skamfylld för att den inte kändes tillräckligt mycket, förvandlades. Och växte. Och nu är Nour som en kroppsdel, som en del av själen, som inte går att föreställa sig livet utan, och jag älskar henne så vansinnigt.

Och det får mig att gråta. Lyckan över att hon blev just hon och bor hos just oss. Rädslan för att något ska inträffa som gör att hon inte får stanna kvar.