Mäklarkåren strikes back

charmoffensiv

Med en charmoffensiv! (Som reaktion på mitt arga påhopp?)

Solna i mitt hjärta

Hemma igen. Har intervjuat fantastiskt spännande kvinna i Tingsryd. Träffat kusinbarn Elsa två veckor, ljuvliga lilla varelse. Inlett livet som förälder till barn med åksjuka, spya nummer två på en rastplats i Stavsjö. Kört sjukt många mil i bil, älskar att köra bil! Sett fyra rådjur springa över vägen i gnistrande snö och bländande sol. Om jag kört på dem hade jag nog inte haft ett lika ljust minne från stunden.

Krypkörningsköat från Södertäljetrakten och mår fortfarande illa från avgaslukten. Sitter som en säck grus i fåtöljen hemma. Nour bad om att få gå och lägga sig. Kröp upp i sin säng. Pussade Pingu på ena sidan, apan på andra, stoppade in nappen och vinkade. Finaste.

Vad gör man förresten med ett hårömt barn med krulligt hår som håller på att inta formen av en enda enorm dreadlock?

Småland i snöstorm

Vi valde en av årets sämsta dagar att bila 48 mil, det kunde jag ana mig till redan imorse när jag genom fönstret såg grannen försöka få loss sin bil som satt fast i en snöhög.

I höjd med Södertälje blev Nour åksjuk, kräktes upp två bananer och ett ägg i mitt knä. Hon har aldrig blivit åksjuk förr, verkade dessutom glad och nöjd och knaprade bondgårdskex när det hände, så jag förstod först inte vad som hände. Nederbördsattack från yttre rymden.

Jag skulle släppa av familjen i Jönköping och köra de sista milen själv för den intervju jag ska göra. Men snökaoset stod i vägen. Vi blev kvar hos vänner i Hovslätt allihop. Men imorgon ska solen skina och jag glida fram i sjuttio på nittiovägen och sjunga högt till P1.

kräk
Nour ville ha mera kex ca fem sekunder efter spyan. Sedan somnade hon som en stock.

hovslatt
PoP-barnen rockar loss i Hovslätt.

28. Jag saknar

Jag saknar att känna mig stark och vältränad.
Jag saknar att kunna gå ut utan vinterjacka.
Jag saknar att ha träskor, slink i slink ur.
Jag saknar att ligga utsträckt i min brors soffa och prata om livet.
Jag saknar inspirationen när den är som kraftfullast.
Jag saknar att längta efter den bok jag läser.
Jag saknar tiden då det bara fanns tre tv-kanaler.
Jag saknar kontanter i plånboken.
Jag saknar kollegorna på damp, är det influensans fel?

Teknikens under

Skälet till att jag inte länkat till någon här, har inte varit för att jag inte velat, utan för att jag inte fattat hur man gör. Men nu så!

Vägledning

Jag ska på skrivarresa med mig själv vecka 12. Det känns läskigt att åka helt ensam, så halva jag klurar konstant på liksasinnade att bjuda med. Andra halvan tänker att det är viktiga grejer det här med att klara av sig själv som enda sällskap.

Jag vill att det ska vara varmt, men inte för varmt för att sitta under ett parasoll och skriva. Alternativt sitta inne och titta ut på vädret utan att få för mycket ångest. Det får inte vara för långt bort men i ett annat land. Det får inte vara ett öde hus på ett berg, men heller inte en överbefolkad turistort.

Någon som har tips eller förslag eller som själva gjort ensamresor till klockrena platser?

Kraften i ett förnamn

Sedan några månader tillbaka kallar en av lärarna på Nours dagis mig för Alice. Det började lite oskyldigt så jag tänkte att hon skulle komma på sig själv rätt snart. Dessvärre gjorde hon inte det och ju längre tiden gick, desto svårare blev det att säga något. Ursäkta, men jag heter faktiskt Agnes. Det kändes så snorkigt.

Min sambo tyckte att jag var töntig. Det var väl bara att säga till. Hur svårt kunde det vara? Tills en eftermiddag när han hämtade Nour och läraren sa nåt i stil med: Nour har varit så glad hela dan, det kan du hälsa Alice.

Där stod min kille, med tidernas chans att rätta henne. Du menar Agnes? Istället nickade han och gick. Han har inte kallat mig töntig sedan dess.

Två gånger har jag ringt och sjukanmält och fått prata med just den läraren två gånger, sagt klart och tydligt: Hej det här är AGNES, Nours mamma, men det har inte hjälpt.

Jag har så sakteliga börjat gilla namnet Alice, tänkt att det kan få vara en del av mig.

Men så åkte vi till Sälen över nyår, ihop med några kompisar, och när vi kom hem igen slutade Nour abrupt att säga mamma. Sa Agnes istället. Agnes! hojtar hon mästrande, jag gillar det inte, men eftersom hon gjort samma sak på dagis i en dryg månad nu så skedde slutligen miraklet. Idag när jag lämnade Nour, sa läraren:

Godmorgon Nour. Godmorgon Agnes.

Undrens tid är sannerligen inte förbi. Men jag saknar Alice.

27. Min favoritplats

När jag gick yogakurs i Svalöv 2005 uppmanades vi att välja en plats i tanken, att dra sig tillbaka till för att finna lugn. Jag valde Hildas brygga i Bjärka Säby, inklämd i en vik mellan vass, skog och stenar. Som det kryllade av abborrar under.

Hilda kom från Ångermanland och började jobba som barnskötare åt min mamma och hennes syster, när deras mamma omkommit plötsligt och tragiskt i en ridolycka. Mamma var knappt ett år när det hände, hennes syster tre, och Hilda blev som en extramamma för dem. När morfar gifte om sig och barnskötarens uppgift blev överflödig, stannade Hilda kvar, som sällskapsdam åt morfars mamma i samma by, och blev en livsviktig person för väldigt många människor, och för mig när jag senare föddes.

Sommaren efter att pappa dog bodde jag två veckor hos Hilda. Jag metade, åt hembakta fullkornsbullar med honung, lekte med sakerna i hennes vita sagoskåp. Gick till handelsboden och lyssnade på hennes historier. Hon berättade om de två nyfödda som förväxlats på BB som det visades en dokumentär om för bara någon månad sedan på SVT. Så det var sant, tänkte jag då, och jag anar att allt Hilda berättade var sant.

Tiden hos henne puttade mig ut ur den klaustrofobiska skräck som gjort att jag knappt klarat av att släppa mamma ur blicken sedan pappa försvann. Hilda räddade mitt liv på många sätt.

Sommar följde på sommar och min kusinbästis började följa med. Vi satt hela dagarna på Hildas brygga och metade, drog upp abborre efter abborre. Hilda klagade alltid på att de var för små för att äta, men fileade dem ändå, och stekte dem i smör åt oss. Jag kommer inte ihåg vilken sommar som blev den sista, men som det mesta av barndomens självklarheter gör, rann besöken ut i sanden till slut.

När Nour föddes i v 30+1 fick jag veta att Hilda också fötts för tidigt, fast nästan hundra år tidigare och med betydligt sämre förutsättningar. Symboliken blev plötsligt ännu starkare i att lägga till Hilda som mellannamn. Hilda betyder den stridbara, och hon var också en av de starkaste tryggaste personer jag känt. Hon stickade helt fantastiska kläder till min seniga Rosa Panter i gummi och bakade världens godaste chokladbiskvier. Hon gifte sig aldrig, fick aldrig biologiska barn, men sa att hon hade allt hon kunde önska sig bland sin vunna familj i Bjärka Säby. En gång om året tog hon inlandsbanan hem till sina systrar i Ångermanland, till ett liv som jag inte visste någonting om.

Hilda dog i cancer mitt i min trotsigaste tonår och jag har haft väldigt svårt att förlåta mig själv för att vi stod så långt ifrån varandra då. Jag var kaxig och elak och argsint. När vi sågs sista gången var hon svag och frånvarande, jag grät och sa förlåt och hoppades att hon hörde. Ett par dagar senare dog hon, mitt i ett avsnitt av Huset Elliot, som var min favoritserie då. Min moster ringde och jag gick sönder.

Hildas brygga. Som vi var tvungna att ha flytvästar på. Den bästa platsen på jorden.

26. Mina rädslor

Jag drömde att Nour låg i koma och med största sannolikhet skulle dö. Hela drömmen bestod av väntan. Jag gick in ett rum där min kusin satt på en säng. Förut stod vi varandra nära, men nu har vi inte hörts på mer än ett år. Jag grät, kramade henne och sa att jag var så glad att hon var min vän. Sedan ringde min bror. Han frågade hur läget var. Jag sa att det inte var så bra, att vi höll på att mista Nour. Han var tyst en lång stund. ”Kan vi inte prata om något roligare” sa han sedan.

Jag vaknade av Nour röst som ropade efter tomten. Det är som en djup slurpande känsla i kroppen att inse att en vidrig dröm är osann. Att verkligheten rymmer ett levande barn. Hela dagen har jag pillat och petat på henne, snusat i håret. Irriterad har hon blivit förstås. Så messade min bror och bad om telefonnumret till kusinen på sängen, som jag kramat i min dröm. Som från ingenstans.

Mina rädslor har skiftat genom livet. När jag var blyg var min största rädsla nya människor. Sociala sammanhang fyllda av främlingar. Jag har varit rädd för att tappa kontrollen på många olika nivåer, rädd för att göra fel, rädd för att förlora min familj. Rädd för konflikter. Rädd för otydlighet.

Jag har varit rädd för mina drömmar och för vad de försöker berätta för mig. Men jag läste mig till att död i en dröm oftast inte betyder död i verkligheten utan att något nytt är väg, en förändring i livet.

I eftermiddags pratade jag med mamma i telefon. Vi har letat lägenhet åt henne här i Solna, hon ville bo närmare oss. Hon sa att hon kommit på att hon vill bo i Norrköping istället.

Livet har sina vägar. Men hellre en mamma i Norrköping än ett barn i respirator.

IMG_1990
Det första Nour gör när hon vaknar är att försäkra sig om att tomten fortfarande bor kvar. Så det börjar luta mot att han får stanna året ut.

Jämställdhetskalkyl

Blev inspirerad av Johannas inlägg om uppdelningen i hemmet och snodde rubrikerna rakt av. Hon i sin tur fick tummen ur röven tack vare Hanna som efterlyste ”mer om ämnet”.

BEBISNÄTTER:
Nours första sex veckor tillbringade hon på neo, och eftersom vi pendlade mellan sjukan och hemmet under den tiden, tog personalen nätterna som bestod av sondmatning var tredje-fjärde timme. När vi fick flytta hem vabbade vi båda i ytterligare en månad och då tog vi varannan natt. Eller en tog 23 – och 03- matningarna den andra tog 07- och 10-matningarna. Efter ett par dagar kom BVC på hembesök, såg att min sambo gäspade, frågade varför och han svarade att nattpasset varit hans. BVC-tanten viftade vilt med armarna och sa att kvinnan minsann hade kroppen full av pigghormon och att mannen därför borde sova på nätterna ”för att undvika att barnet skakades.”

Vi satt båda som tigande frågetecken. Sa BVC-tanten precis att en av oss var konstant pigg av hormoner (kvinnan: den ammande) och en av oss benägen att skaka barnet om han inte fick sömn (mannen: den våldsamma)? Vi fick höra många sjuka grejer under vår första tid med Nour, den var nog ändå den värsta.

Jag delammade i ungefär tre månader, vartannat mål fick Nour bröstet, varannan bröstmjölk i flaska, tills fryslagret var slut. Därefter ersättning varvat med bröstmjölk. Från tre månader bara ersättning. På neo hävdade de att ett barn som introduceras för flaskan för tidigt väljer bort bröstet. Jag hävdar att det är skitsnack. Däremot tror jag att barn som för sent introduceras för flaskan, vägrar att ta den.

Min kille var mycket bättre på att vara tålmodig och kärleksfull i alla lägen, när Nour var ny. Nu när hon är äldre är vi nog lika bra.

NATTNINGAR:
Vi tar ungefär varannan, men gör vissa delar gemensamt. En drar ner rullgardinen, hittar napp och försvunna gosedjur, den andra sätter på pyjamas och borsta tänderna. En lägger Nour i sängen, släcker och säger gonatt. Vi har aldrig läst sagor i sängen, men å andra sidan hade hon spjälsäng tills för ett par veckor sedan. Hon sover tills ca 08 dagen därpå, men en av oss har ändå ”nattskiftet”, framför allt pga de näsblödningar hon har till och från.

DAGIS & VAB:
Vi har helansvaret varannan vecka. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar jag. Varannan vecka lämnar, hämtar och vabbar min kille. Det skulle kunna slå ut väldigt obalanserat, men i nuläget står det 2-1, där jag är den som vabbat en gång och han två. Nour är hittills sällan sjuk (peppar peppar).

Vi fick idén från en kompis som hade separerat och där de provat varannan-vecka-livet medan de fortfarande levde tillsammans. Många säger att det inte går att leva så, samtidigt som det är enda alternativet om man skiljs åt på riktigt. Funkar det då måste det kunna fungera nu. Och det gör det, det är grymt och ett enkelt sätt att dela rakt av.

STÄD, MAT & DISK:
Jag städar, han lagar all mat. Disken delar vi på, fast jag är mer plockig, pedant och pådirekten. Dessutom lagar jag mat ibland under mina hämtveckor. Men han tar pappersinsamlingen och återvinningen som jag hatar, och handlar för det mesta. Fast han ringer nästan alltid och frågar vad eller om han ska handla, så jag kan aldrig släppa det helt.

TVÄTT: Alla har varsin tvättkorg. Jag tvättar mina grejer, han sina och så tar båda med Nours grejer. Det funkar bra.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI: Vi har inte delad ekonomi men ett konto som vi kallar Nours, fast det egentligen bara är gemensamt, som vi för över en lika stor summa till varje månad. En gång hyrde vi bräda i Sälen, jag betalade med mitt eget kort som inte hade täckning. ”Jag provar med Noursans kort” sa jag, halade fram det och köpet gick igenom. ”Det är skönt att ha morsan som ställer upp” sa killen bakom disken och jag tyckte det var så pinsamt att han trodde att jag levde på min mamma att jag bara, ”Alltså det är min dotters kort.” Och jag framstod säkert som en snäppet sämre person än innan.

Vi sparar matkvitton i ett glas som det är meningen att vi ska räkna ihop i slutet av månaden, vilket vi sällan gör och i slutet av månaden betalar jag majoriteten av de gemensamma räkningarna, han för över halva summan.

ÖVRIGT:
Föräldraledigheten delade vi 50/50 från dagen då Nour var beräknad att födas. De tio veckorna fram till dess var vi hemma gemensamt. Efter sommaren jobbade min kille heltid en månad, därefter pluggade jag och han var hemma 100 %. Mars till efter sommaren var jag hemma.

Heltidsledigheten var tung och trist, jag tror att det berodde på att min kille jobbade mer än vi kommit överens om och att jag kände mig ensam i föräldraskapet. 50/50 var himlen. Vid eventuella ytterligare barn har jag sagt att det är uteslutet för mig att vara hemma heltid, och jag tror att det är väldigt många kvinnor som känner samma sak, men inte vågar säga något av skam och skuld och rädsla inför att dömas som dåliga mödrar.

Jag köper nästan alla Nours kläder och är även den som rensar ur det som är urvuxet ur garderoben. Jag är också den som pysslar hemma, fixar lampor, möbler och annat som höjer mysfaktorn. Det har vi tjafsat en del om. Han säger att han inte bryr sig om mys för att han trivs hur det än ser ut. Jag säger att skälet till att han inte bryr sig är för att jag gör det, och att han inte hade trivts lika bra om jag inte fixat och donat. Detsamma med kläderna. Min kille anser aldrig att Nour behöver nya men när jag handlar tycker han det är bra och att de behövs.

Men vi pratar mycket om jämställdhet och har en gemensam strävan för att hitta en så harmonisk balans som möjligt.