23. Något som får mig att må bra

sängen

Vi gav Nour en vuxensäng i 2-årspresent i fredags. Jag ägnade hela dagen åt att montera, måla, hänga ljusslinga och möblera om. Efter dagis klev hon in, slog ut med armarna och utbrast ”Oj!”. Fick syn på apan som hängde armkrok i den nya sänggaveln och gastade ”Apa apa apa!” Dansade omkull på golvet av glädje.

Morgonen efter hittade jag henne under sängen, efter att skräckslaget ha letat genom hela lägenheten först. (Hon hade krupit in i det lilla hålet längst till vänster på bilden) Hur länge hon legat där vet jag inte, men vi hade inte vaknat. Generellt gör vi inte det. Nour sover hela natten, dryga 13 timmar. Vi lägger henne i sängen och säger godnatt klockan sju, lämnar rummet och hon somnar praktiskt taget jämt, inom fem minuter. En gång runt jul när hon väcktes av näsblod, var hon skräckslagen över att somna om själv. Hon gallskrek. Det är enda gången jag kan minnas.

Vi trodde att det skulle ändras när hon bytte säng. Inga spjälor som höll henne tillbaka, små tassande fötter mot golvet, ovilja att gå och lägga sig. Men ingenting annat hände än att hon i vanlig ordning sjöng tre-fyra sånger för sig själv, och somnade.

En del av mig har svårt att skriva sådana här skrytinlägg. En annan del av mig tror att vår envisa övertygelse om att varken vi eller Nour sover gott i samma säng, hjälpt henne att hitta trygghet i vår tydlighet. I sitt rum, bland sina djur och saker. Samma del av mig vill producera en hel skock barn, bara för att se om det är möjligt att upprepa bragden: Ett barn som sover hela natten (och som man som bonus älskar så att det gör ont i hela kroppen).

Igår natt drömde jag att Nour satt en bit ballong i halsen och att jag hittade henne livlös i sängen. När jag vaknade mördade jag metodiskt alla rester från kalaset, med en milt molande värk i magen av insikten att jag inte kan skydda mitt barn mot alla faror. Jag tänkte: Är sorgen över att mista ett barn lättare att bära om man har ett till?

Häromdagen låg min sambo magsjuk i soffan, sovande och blek som ett lakan, Nour hade svårt att acceptera hans stillhet, riktigt upprörd gjorde den henne och hon gick fram och klappade honom nästan hårdhänt på kinden. Och jag teleporterades känslomässigt till avskedet av min egen pappa, då jag strök hans kalla kind och bad honom vakna igen, och jag fick lämna rummet för att inte behöva förklara mina för Nour helt obegripliga tårar.

Det jag vill komma fram till: När livet är så här fint och jag mår så här bra. Så gör tanken på döden ännu ondare och lyckan blir skör. Som den alltid är. Men ändå. Nour gör mig så glad. Och jag minns tiden då jag var deprimerad och det enda jag kunde pressa fram känslomässigt, var likgiltighet.

När jag mår bra så känner jag.

tonten

Men hur ska vi få Tonten att flytta? Nour är så fäst vid honom och vill att vi äter alla mål mat tillsammans. Som ett gift gammalt par är de.

2 kommentarer till “23. Något som får mig att må bra”

  1. Emma skrev:

    Vilket fint inlägg! Det berörde.

  2. Agnes skrev:

    Tack Emma!

Lämna en kommentar




Kommentar: