21. Another moment

Jag hade hämtat Nour på dagis och mött min kille i Solna centrum. Vi hängde vid lekhagen och jag sa att jag ville köpa en bakelse för att fira att oppositionerna för c-uppsatserna var över, helt tom i huvudet var jag, trött på ett skönt sätt.

För det gick bra idag, vi är i mål med vår egen uppsats och fick beröm för det arbete vi lagt ner för att kommentera respondenternas. Efteråt gick jag till utbildningsexpeditionen eftersom den utbildning jag en gång i tiden påbörjade har bytt namn och för att kunna ta ut examen måste jag föras över till det nya systemet.
Du kan plocka ut din examen NU om du vill sa den vänliga kvinnan och plötsligt hade jag inte längre en termin kvar utan var färdig, det som jag förhalat, förfasat så länge. Tiden var här.

Men så skrev hon ut Ladok och tog tillbaka sitt uttalandet och stunden var förbi. Men jag har åtminstone registrerats på rätt program.

Så jag ville köpa en bakelse med rosa lock för att fira min c-uppsats och min icke-examen. Och där på konditoriet satt plötsligt min rummis från Madrid som jag inte sett på säkert fem år och hon hade en dotter på åtta månader och bodde i Solna och jag blev så svindlande glad.

På väg hem fick vi inte plats på bussen så vi promenerade istället och det var isigt med lagom kall luft. Vi gick förbi lägenheten i huset precis mitt emot vårt, där mamma just nu leder budgivningen. Så sjukt om hon skulle bo där. Närmare kommer man inte.

Vi åt middag.

Jag ringde farmor som lät piggare än någonsin och när jag la på hade jag fått ett mail från praktikplatsen jag vill ha, om att jag borde komma förbi, ta en fika och snacka mer. Och det var som att livets alla pusselbitar föll på plats exakt samtidigt.

Jag bestämde mig för att skita i att gå till gymmet (det som hade varit första besöket på mer än två år, varför bryta en vinnande vana) och istället lägga mig i soffan, titta på Mad Men och äta bakelsen. Jag gick ut i hallen för att hämta min ryggsäck, där datorn låg.

Och den var borta. Ryggsäcken stod inte i hallen och tiden färdades bakåt, till hissfärden upp som inte varit trång utan luftig, promenaden från Solna Centrum, lättviktig. Jag hade inte burit något på ryggen. Inte klagat på hur datorn gnagt sig in i höften bakifrån som jag brukar.

Paniken. Tanken på Time Machine som gormat om att det är 50 dagar sedan senaste back-up och jag som ignorerat det. Den förbiflimrande bilden av var jag senast sett min ryggsäck. I Solna Centrums lekhage. På golvet.

I möjligen en halv minut satt jag på huk i hallen med händerna för ansiktet. Sedan slängde jag på mig jackan och sprang. Halkade hit och dit på de hala trottoarfläckarna, flög ner för trapporna mot parken där Nours dagis ligger. Sprang så att det väste från mina otränade lungor.

Det var som i en film. Avtrubbad av utmattningen och urladdningen från tidigare på dagen, dunkande puls efter språngmarchen. Jag sicksackade mellan de strosande kvällsmänniskorna inne i centrumet. För fokuserad för att ta av mig mössan, trots att jag svettades. Jag nådde hörnet innan lekhagen.

Och där låg den. Ryggsäcken. Jag föll på knä intill en pappa som lekte med sin dotter. Öppnade med darrande fingrar locket, för att se om allt fanns kvar.

Oj, en dator flämtade pappan.
Två timmar senare fnissade jag och tårarna rann längs kinderna. Tack för att du höll vakt.

Jag flög därifrån.

bakelse

2 kommentarer till “21. Another moment”

  1. I skrev:

    Vilken dag. Tur att allt ordnade sig.

  2. Agnes skrev:

    ja, puh

Lämna en kommentar




Kommentar: