23. Något som får mig att må bra

sängen

Vi gav Nour en vuxensäng i 2-årspresent i fredags. Jag ägnade hela dagen åt att montera, måla, hänga ljusslinga och möblera om. Efter dagis klev hon in, slog ut med armarna och utbrast ”Oj!”. Fick syn på apan som hängde armkrok i den nya sänggaveln och gastade ”Apa apa apa!” Dansade omkull på golvet av glädje.

Morgonen efter hittade jag henne under sängen, efter att skräckslaget ha letat genom hela lägenheten först. (Hon hade krupit in i det lilla hålet längst till vänster på bilden) Hur länge hon legat där vet jag inte, men vi hade inte vaknat. Generellt gör vi inte det. Nour sover hela natten, dryga 13 timmar. Vi lägger henne i sängen och säger godnatt klockan sju, lämnar rummet och hon somnar praktiskt taget jämt, inom fem minuter. En gång runt jul när hon väcktes av näsblod, var hon skräckslagen över att somna om själv. Hon gallskrek. Det är enda gången jag kan minnas.

Vi trodde att det skulle ändras när hon bytte säng. Inga spjälor som höll henne tillbaka, små tassande fötter mot golvet, ovilja att gå och lägga sig. Men ingenting annat hände än att hon i vanlig ordning sjöng tre-fyra sånger för sig själv, och somnade.

En del av mig har svårt att skriva sådana här skrytinlägg. En annan del av mig tror att vår envisa övertygelse om att varken vi eller Nour sover gott i samma säng, hjälpt henne att hitta trygghet i vår tydlighet. I sitt rum, bland sina djur och saker. Samma del av mig vill producera en hel skock barn, bara för att se om det är möjligt att upprepa bragden: Ett barn som sover hela natten (och som man som bonus älskar så att det gör ont i hela kroppen).

Igår natt drömde jag att Nour satt en bit ballong i halsen och att jag hittade henne livlös i sängen. När jag vaknade mördade jag metodiskt alla rester från kalaset, med en milt molande värk i magen av insikten att jag inte kan skydda mitt barn mot alla faror. Jag tänkte: Är sorgen över att mista ett barn lättare att bära om man har ett till?

Häromdagen låg min sambo magsjuk i soffan, sovande och blek som ett lakan, Nour hade svårt att acceptera hans stillhet, riktigt upprörd gjorde den henne och hon gick fram och klappade honom nästan hårdhänt på kinden. Och jag teleporterades känslomässigt till avskedet av min egen pappa, då jag strök hans kalla kind och bad honom vakna igen, och jag fick lämna rummet för att inte behöva förklara mina för Nour helt obegripliga tårar.

Det jag vill komma fram till: När livet är så här fint och jag mår så här bra. Så gör tanken på döden ännu ondare och lyckan blir skör. Som den alltid är. Men ändå. Nour gör mig så glad. Och jag minns tiden då jag var deprimerad och det enda jag kunde pressa fram känslomässigt, var likgiltighet.

När jag mår bra så känner jag.

tonten

Men hur ska vi få Tonten att flytta? Nour är så fäst vid honom och vill att vi äter alla mål mat tillsammans. Som ett gift gammalt par är de.

Självstalkning

Jag har varit lite dålig på att googla mig själv på sistone. Hittade det här idag, ett par veckor efter att granen slängts ut, men ändå fint.

Bild 2

22. Två saker som stör mig

Min skola. Den är bra på många sätt, dålig på andra. Lärarna inom mitt program har starka viljor och åsikter i fråga om hur en uppsats ska se ut. Början av terminen innehöll otaliga seminiarier där var och en berättade om hur de tycker att man ska skriva, presenterade sin metod och betonade att den var bäst (ingen protest).

Man bör blanda in sig själv, det tycker jag är trevligt, sa en.
Man bör vara formell och anonym, åtminstone i min smak, sa nästa.
Man får skriva poetiskt, sa en.
Man ska hålla sig akademisk, sa nästa.

Jag är helt till freds med att lärarna har en personlig smak och jag respekterar deras rätt att uttrycka den. Men att de börjar tjafsa på ventileringarna, med varandra, om vad som exempelvis är deras personliga uppfattning om vad som är teori eller tidigare forskning, är så oproffsigt. Vi studenter har en manual att följa om hur en uppsats skrivs, hur svårt kan det vara för dem att skapa en för sig själva? Vi har dessutom lagt en halv termin på att göra som handledaren säger (för att bli godkända) och vill helst slippa höra att allt avgörs av examinatorns personliga åsikter.

Snart är jag klar. Södertörn var en liten högskola med tusen barnsjukdomar när jag började 2003, nu en betydligt större högskola med vad som omvandlats lika många kroniska sjukdomar.

Och nu ringde mamma, som letar lägenhet, och har lett sin budgivning ett tag. Priset har gått upp 300 000 från utropspris och säljaren är ändå inte nöjd. När budgivningen avstannade för en stund sedan accepterade han inte resultatet av de fyra budgivarnas tre dagar bittra strid.

Ett så jävla irriterande sätt att slösa bort människors tid på.

Ah. Som att släppa en fis. Känner mig mycket lättare.

21. Another moment

Jag hade hämtat Nour på dagis och mött min kille i Solna centrum. Vi hängde vid lekhagen och jag sa att jag ville köpa en bakelse för att fira att oppositionerna för c-uppsatserna var över, helt tom i huvudet var jag, trött på ett skönt sätt.

För det gick bra idag, vi är i mål med vår egen uppsats och fick beröm för det arbete vi lagt ner för att kommentera respondenternas. Efteråt gick jag till utbildningsexpeditionen eftersom den utbildning jag en gång i tiden påbörjade har bytt namn och för att kunna ta ut examen måste jag föras över till det nya systemet.
Du kan plocka ut din examen NU om du vill sa den vänliga kvinnan och plötsligt hade jag inte längre en termin kvar utan var färdig, det som jag förhalat, förfasat så länge. Tiden var här.

Men så skrev hon ut Ladok och tog tillbaka sitt uttalandet och stunden var förbi. Men jag har åtminstone registrerats på rätt program.

Så jag ville köpa en bakelse med rosa lock för att fira min c-uppsats och min icke-examen. Och där på konditoriet satt plötsligt min rummis från Madrid som jag inte sett på säkert fem år och hon hade en dotter på åtta månader och bodde i Solna och jag blev så svindlande glad.

På väg hem fick vi inte plats på bussen så vi promenerade istället och det var isigt med lagom kall luft. Vi gick förbi lägenheten i huset precis mitt emot vårt, där mamma just nu leder budgivningen. Så sjukt om hon skulle bo där. Närmare kommer man inte.

Vi åt middag.

Jag ringde farmor som lät piggare än någonsin och när jag la på hade jag fått ett mail från praktikplatsen jag vill ha, om att jag borde komma förbi, ta en fika och snacka mer. Och det var som att livets alla pusselbitar föll på plats exakt samtidigt.

Jag bestämde mig för att skita i att gå till gymmet (det som hade varit första besöket på mer än två år, varför bryta en vinnande vana) och istället lägga mig i soffan, titta på Mad Men och äta bakelsen. Jag gick ut i hallen för att hämta min ryggsäck, där datorn låg.

Och den var borta. Ryggsäcken stod inte i hallen och tiden färdades bakåt, till hissfärden upp som inte varit trång utan luftig, promenaden från Solna Centrum, lättviktig. Jag hade inte burit något på ryggen. Inte klagat på hur datorn gnagt sig in i höften bakifrån som jag brukar.

Paniken. Tanken på Time Machine som gormat om att det är 50 dagar sedan senaste back-up och jag som ignorerat det. Den förbiflimrande bilden av var jag senast sett min ryggsäck. I Solna Centrums lekhage. På golvet.

I möjligen en halv minut satt jag på huk i hallen med händerna för ansiktet. Sedan slängde jag på mig jackan och sprang. Halkade hit och dit på de hala trottoarfläckarna, flög ner för trapporna mot parken där Nours dagis ligger. Sprang så att det väste från mina otränade lungor.

Det var som i en film. Avtrubbad av utmattningen och urladdningen från tidigare på dagen, dunkande puls efter språngmarchen. Jag sicksackade mellan de strosande kvällsmänniskorna inne i centrumet. För fokuserad för att ta av mig mössan, trots att jag svettades. Jag nådde hörnet innan lekhagen.

Och där låg den. Ryggsäcken. Jag föll på knä intill en pappa som lekte med sin dotter. Öppnade med darrande fingrar locket, för att se om allt fanns kvar.

Oj, en dator flämtade pappan.
Två timmar senare fnissade jag och tårarna rann längs kinderna. Tack för att du höll vakt.

Jag flög därifrån.

bakelse

20. Denna månad, detta år

Årsslutet forsade fram och tiden åt upp sig själv. Jag får alltid för mig att december är den svåraste tiden på året, men det är i februari och mars som våren alltid känns som avlägsnast.

Vi har rest bort i januari flera år i rad, varit borta hela månaden. För snart två år sedan var vi i Costa Rica. Då såg vi februari flyga förbi genom fönstret på neonatalavdelningen, hann knappt landa. Förra året vid samma försökte jag ta mig fram med barnvagnen på Solnas oplogade gator och hatade att vara föräldraledig. I år vill barnet åka bräda i backen. Nour är det tydligaste tecknet på tiden som går. Orden forsar ur hennes mun, hon härmar allt jag säger.

Jag är bra på att avge nyårslöften och att bryta dem. Jag är bra på att börja blogga och sluta igen.

2011 ska inte inte sluta blogga. Jag ska inte sluta träna eller sluta skriva dagbok heller för den delen. Men jag ska bli klar med min roman. Och jag ska ta examen, efter tusen svåra sabbatsår.