Det var fredagen den 16 januari 2009. Jag var i v 29+3. Min kille skulle ha födelsedagskalas på lördagen och vi planerade det sista samtidigt som vi åt middag på thairestuarangen på Lilla Essingen. Jag hade sådan kramp i skinkorna att jag knappt kunde sitta. Så fort vi kom hem la jag mig på sidan i soffan, men inte heller det funkade. Så jag gick och la mig, hoppades på att gravidkrämporna skulle mildras tills dagen därpå.

På lördagen började folk droppa in mitt på dan. Jag hängde vid vår köksö och frågade Helena, som fött barn ett år tidigare, om det verkligen skulle kännas så här:
Jag har kramp i hela stjärten.
Man har kramp överallt när man är gravid sa hon och vi skrattade.

På natten vaknade jag av sammandragningar. Jag tänkte att jag måste ha ätit något dåligt. Jag började titta på klockan. Mindre än tio minuter mellan gångerna jag blev väckt. Jag tänkte att jag nog måste gå upp och gå på toa. Så jag gjorde det. Och det kom slemblandat blod på pappret.

Jag blev rädd.

Jag gjorde frukost och väntade på att min kille och hans mamma, som sovit över, skulle vakna. När de väl gjorde det vågade jag inte säga något om hur rädd jag var. Till slut sa jag att det kommit lite blod och att jag hade väldigt mycket sammandragningar. Min kille frågade hur ofta och när vi kollade var det ungefär fyra minuter mellan dem.

Jag hade lånat Clärfis bil för att övningsköra. Mitt mål var att fixa en uppköringstid innan förlossningen och vi skulle ägna hela söndagen åt att göra mig säkrare. Nu var klockan snart tolv och vi hade inte gett oss ut på vägarna ännu. Jag ringde Clärfi för att säga att vi nog skulle bli sena. Jag sa att jag hade sammandragningar och det hade kommit blod och att jag inte pallat att köra iväg än.
Åk in sa Clärfi. Det är bättre att åka in i onödan än tvärt om.

Min svärmor jobbar på Danderyds sjukhus så vi bestämde oss för att övningsköra dit. När jag klädde på mig funderade jag på om jag borde ta med tandborsten, men lät bli.

Bilen var kall och bromsen funkade inte. Vi backade in i bilen bakom. Jag sa till min kille att jag vågar inte köra, du får göra det istället. Han sa åt mig att ringa förlossningen på vägen, men jag vågade inte. Istället klockade jag sammandragningar, forfarande var fjärde minut.

Jag ringde från huvudentrén till slut. Kvinnan i luren blev irriterad när hon förstod att jag begett mig hemifrån. Jag borde ligga och vila, inte köra omkring. Men jag var välkommen upp till obstetiska avdelningen.

När vi satt i väntrummet passerade en gravid kvinna på en sjukhussäng, dragen av sköterskor. Hennes man gick bakom, de såg deppiga ut.
Vi är i allafall inte där skämtade vi.

De gjorde EKG och barnets hjärtslag slog fint. Sammandragningarna var dock fortfarande täta, så de misstänkte urinvägsinfektion. Det var tydligen vanligt, sa de. Men det skulle inte bli något körkort innan förlossning för min del, jag behövde varva ner.
Ja ja, vi får väl se tänkte jag.

Jag fick kissa i en burk och min kille gick för att lägga i pengar för bilen. Medan han var borta kom en gynekolog som sa att jag skulle undersökas. Jag frågade om hon kunde vänta in min sambo men hon hade bråttom till operation. När jag låg med benen i byglarna kom min kille äntligen tillbaka.

Därefter utbröt kaos. Gynekologen sa lite småstressat att det inte var konstigt att det blev utslag på infektionstestet jag lämnat, för jag var fem centimeter öppen. Jag och min kille skulle bli föräldrar när som helst. Hon ringde på en klocka och tre sköterskor kom med en säng på hjul som de slängde över mig på. Därefter sprang de genom väntrummet, in i hissen ner till förlossningen.

Vi skulle bli föräldrar. Vi fattade minst sagt ingenting.

De satte mig på kortisonbehandling för att snabbmogna barnets lungor. Gynekologer och barnläkare kom och informerade. Barnet skulle överleva men möjligen hamna i respirator. Det kunde födas när som helst, men för att fördröja la de mig med fötterna i taket. Jag ordinerades fasta. Jag som var så hungrig.

Timmarna gick. Det var bra för barnet. Första dygnet gick. Ännu bättre. Obama blev insvuren som president. Vi såg det på femkronorsteven. Det blev midnatt och min namnsdag. Vi hade fått sova i eget rum fram tills nu, men inte längre. Min kille skulle åka hem tyckte de, men vi vägrade. Istället fick han sova i personalrummet.

Jag låg och väntade på att det sista av det värkhämmande droppet skulle försvinna in i kroppen så att jag kunde gå på toa sedan. Så länge droppet satt kvar var jag tvungen att ta med mig hela ställningen, och eftersom jag inte på något sätt fick krysta, tog toalettbesöken så lång tid att dropplarmet alltid hann gå.

En sköterska kom och kopplade ur droppet. Hon sa åt mig att försöka få lite sömn. Klockan var strax efter midnatt den 21 januari 2009. Jag hade nått v 30+1.

Då gick vattnet. Jag tänkte bara fan också, jag som är så sjukt kissnödig. Jag ringde på klockan och samma sköterska kom tillbaka. Jag sa som det var och hon konstaterade att det var väldigt blött i min säng, men skulle tillkalla ultraljud. Jag sa åt henne att väcka min kille, hon svarade att visst kunde hon det. Men jag säger inte vad det gäller, vill ju inte skrämma upp honom. Han är inte dum i huvudet, tänkte jag. Men säg vad du vill.

Då började jag frysa och skaka och sammandragningarna blev kraftiga, häftiga, mäktiga. Eftersom det var planerat akutsnitt blev det bråttom, det är tydligen inte bra att vara för öppen och jag var ju redan halvvägs. Min kille kom och vi åkte iväg till operation. Jag frågade om det gick för sig att gå och kissa, de skrattade och sa att jag inte behövde oroa mig för det.

När vi kom ner till operation var jag åtta centimeter öppen. De riggade för operation, sjukt mycket folk, de spände ut mina armar och gav mig olika injektioner. De skärmade av mig från underkroppen. Min kille filmade och jag blev irriterad. Bad honom sluta och istället koncentrera sig på sig själv.

De sa att barnet antagligen inte skulle skrika men plötslig hördes ett marsvinspip från rummets andra ända. Det var Nour som var född. Läkarna sprang iväg med henne, min kille sprang med.

Den har jättemycket hår! var det enda jag minns att han ropade innan han försvann.

The moment. Början på Nours liv. Vi återsåg varandra ungefär en halvtimme senare när hon riggats i kuvösen. Då såg man ingenting av henne för allt som täckte ansiktet och övriga delar av huvudet.

På den korta filmsnutt som finns av vårt första möte rullar de min säng mot Nours kuvös och hennes minimala hand krokar om mitt pekfinger.
Dig ska hon hålla i handen hela livet nu säger någon.

Jag minns att jag tyckte att det var så klyschigt sagt.