Vi kom ivag! Vi bor pa ett nybyggt enormt lyxhotell och har praktiskt taget egen pool, som Nour plaskar runt i. Hon repar sig sa sakteliga men anvander fortfarande bara hogerarmen.

Livet star i mycket skon kontrast till snokaoset som planet lyfte fran i sondags morse.
Det enda som saknas ar Wifi, fem stjarnor och inget Wifi, vad ar det for stil?

Klockan är strax efter två och om en dryg timme kommer taxin som ska ta oss till Arlanda och vidare till Oman. Jag tänker att det är dålig idé att somna nu och satsar på att hålla mig vaken.

Nour sover i sin säng som fyllts till bredden med kuddar. Hon är så tapper, tålig, modig, otrolig. Vid halv tio dök hon på huvudet från fotpallen och slutade inte gråta. Varken iPhone, kaka, eller bilder på henne själv hjälpte, hon bara grät som att slutet var nära.

Slutligen lokaliserade vi smärtan till vänster sidas nyckelbenstrakt och sjukvårdsupplysningen tyckte att vi skulle åka till Astrid Lindgrens närakut för barn, vilket vi gjorde. Och fick följande röntgenbild. Alltså nyckelbenet är så sjukt av, jag får ont i hela kroppen av att titta på den där bilden. Men samtidigt blev jag så glad över att det inte var huvudet, att det gick att lokalisera smärtan. Sedan gör man visserligen ingenting åt nyckelben, de får självläka. Men det gör de tydligen rätt bra.

Nour inledde festen rätt hängig. Men vid åttatiden hade hon och Wangari intagit dansgolvets mitt.

Hon är helt otrolig min dotter. Kanske är det vad sex veckor på neonatalavdelning gör med ett barn. Att alla andra sjukhusrelaterade åkommor blir rätt banala.

Vilken dag. Förberedelserna inför svärmors födelsedagsfest avbröts av att Nour trillade från fotpallen i vardagsrummet och bröt nyckelbenet. Födelsedagspresenten -en överraskningsresa till Oman som vi alla skulle med på tidigt imorgon bitti – hängde aningen lös i väntrummet på akuten. Nour fick Alvedon och mitella, kalaset är igång, planet lyfter kl 0600, med oss i. Svärmor blev glad, är glad.

Vi bestämde att vi skulle ångra oss om vi ställde in, bestämde är värme är bästa medicin.

Om vi ångrar oss igen får jag skriva ett nytt inlägg.

Jag erkänner, gårdagen var ett försök att komma undan. Visst har jag många fina minnen.

Födelsedagar däremot, har jag länge känt ambivalens inför. När jag skulle fylla tolv (eller var det nio?) undanbad jag mig all uppvaktning på sängen. Jag HATAR födeledagssången, den har fått mig att gråta, dock inte av rörelse. Jag har kämpat på, haft kalas som jag ställt in, ställt in inställningen av, genomfört och haft stoooor ångest inför.

Det var hos terapeuten ångestens kärna titta fram. När jag som mest gick och gladde mig över att snart fylla fem, dog pappa och alla födelsedagar därefter, kom att sakna något jag inte kunde sätta ord på som annat än fel tårta, fel present, fel väder.

Nour var beräknad till den trettionde mars. Min födelsedag är den andra april och jag skulle alltså bli trettio ungefär samtidigt som hon skulle födas. En sådan lättnad det var. Jag önskade, hoppades att vi skulle få dela dag, kunde det finnas ett bättre sätt att komma över sin födelsedagsångest än att dela den med någon annan? Någon man var förälder till.

Sedan gick det ju som det gick. Nour föddes en vecka efter min killes födelsedag istället. Jag fick ha min ifred och valde att fira den stillsamt. Mormor och farmor skulle vakta sitt barnbarn medan jag och sambo gick på bio och middag. Istället fick jag en överraskningsfest på Embargo, jag hade min första riktiga post-pregnancy-fylla och var så sjukt glad och överraskad.

Den bästa födelsedagen hittills alltså. Även om den började med att frukoststället som min kille skulle bjuda mig på, hann stänga innan vi hann dit. Ovana vid småbarns-slowmotion-effekten, Jag stod på Västerbroplan på fastande mage, redo att hoppa från bron. Men det kände bättre med en latte på frukoststället på Lilla Essingen, dagen räddades.

Jag har bestämt mig för att om min födelsedag känns betydelsefull för Nour och hon vill fira den, ställer jag upp. Men i övrigt kan jag tänka mig att skita i den. För jag kommer alltid känna sorg när april närmar sig, lite olust och ångest inbäddade i de övriga vårkänslorna.

Jag minns inte…

Hur skiljer jag kyss från puss är väl frågan, för första pussen fick jag antagligen dagen jag föddes, av två nyblivna föräldrar på min panna. Och visst, jag antar att det handlar om den första romantiska Hollywoodkyssen med mannen i mitt liv, men de finns ju sällan, åtminstone inte i skepnad av den allra första.

Jag har många starka minnen från ofrivilliga blöta. Som exempelvis Danne som var åtta och jag fem och tvångspussen vid tågrälsen på Vattmyren. Kusin-brorsorna stod och fnissade bakom en husknut och jag gömde mig i den blågula toppluvan. Åh vad osugen jag var på den pussen.

Första planerade kyssen blev en massaktion. Sanning eller kånka, leken som hjälpte oss och stjälpte oss. Det började på gympan när vi rusade fram och tillbaka mellan omklädningsrummen. Tjejerna och killarna, Adde fick Sandra, Linda fick Jimpa? En puss på örat, på kinden, på armen, på munnen. Min blev med Johan hemma hos MIrran, vi var väl ihop i tre dagar efter det. Jag kollade på Dallas på kvällen sedan, såg Pam och Bobby kyssas och förstod vad det handlade om.

Kyssarna blev bättre sedan förstås, när de inte var framhetsade av ett tidtagarur. Jag hade rekordet i några minuter, grattis vad roligt för mig. Men jag såg livet som en tävling, jag var livrädd för att vara sist eller längst eller fulast eller töntigast.

Bli-ihop-kyssen med min nuvarande kille, ett och ett halvt år efter att vi lagt ner vår första fling och jag hade vandrat omkring med tanken på honom skavande i fickan sedan dess. Gråtit över en rosa bakelse av tanken på att jag var för feg för att säga vad jag egentligen kände, och så slutligen: Han som tog min hand, strök min kind och sa att han tyckte som jag. Han ville också vara med mig. Den kyssen så följde på det, är den bästa av alla någonsin.

Jag är så glad för sökande, längtande nervösa lilla Agnes skull, att den första kyssen inte på något sätt representerar hur resten av livet kommer att bli, i fråga om kyssande, eller överhuvudtaget faktiskt.

Jag drömmer om min dator som ligger lagad i Västermalmsgallerian och väntar på mig. Jag drömmer om första tuggan på den morotskaka jag bakat till min bror, som jag ska ta hemma hos honom om en stund. Han fyller 34 år. Det är en väldigt symbolisk dag eftersom han blir äldre än vår gemensamma pappa. Som bara blev 33.

Jag drömmer om att knalla in genom dagisgrinden och fånga upp mitt barn. som antagligen inte vill följa med hem i vanlig ordning, utan fortsätta cykla, sparka på bollen eller åka rutchkana, resten av året. Men jag kommer tvångsborra in näsan i hennes kind och brotta med henne därifrån.

I övrigt drömmer jag väldigt mycket om något som kommer att värma mina frusna fötter inom ett väldigt snar framtid. Och som jag kommer att blogga om senare i veckan. Och om fred på jorden förstås, och om att få ha ett långt samtal med min pappa, som den jag är idag.

Inatt kommer jag garanterat drömma om den studie som jag och uppsatskollegan ska dra igång med 06.30 imorgon bitti.

Jag har en grön, tunn munkjacka över en lång slafsig svart tröja på mig idag. Den svarta var ett av de få plagg som jag hade på mig på neo där jag knallade fram och tillbaka mellan akutsalen, mjölkrummet och köket. Neo hade gratis kaffemaskin och jag fick tipset av en pappa att först ta en espresso och direkt ovanpå en cappuccino så blev det okej. Det stämde. Alla märkte sin mat i kylen och stod tillsammans och trängdes vid spisen och vid matbordet och trots att vi blev så tajta, såg varandras gråt och frustration och lycka över när det vände och man fick åka hem, minns jag ingen förälders namn. De var Loves mamma, Niklas pappa, Amandas, Idas och Agnes.

Den gröna munkisen köpte jag ett par timmar innan vi flög hem från vår Latinamerikaresa i mars. Den jag rest ner i glömde jag hos Anna i Santa Teresa, så det var ett nödköp, ett plagg som jag har på mig ibland för att legitimera att det alls köptes.

När vi landade i Madrid ett halvt dygn senare trillade de oroade meddelandena in på våra mobiler. Var vi okej? Hade vi hamnat mitt i? Och det visade sig att Chile haft jordbävning och att de nära och kära vi ett par veckor tidigare lämnat bakom oss, var mitt i det. Vi irrade runt där, tidig morgon som det var, försökte ringa utan att komma fram, ingen information, ingenting. Vi kom till hotellrummet vi skulle övernatta i och satt skräckslagna framför teven. Ett drygt år efter att vi själva hamnat i en jordbävning och nästan strukit med. Och fött barn prematurt.

Så vackert smälte de samman idag, plaggen och dess tillhörande minnen på min kropp. Till det jeans, trosor från Trosklubben (som mamma varit medlem i sedan 80-talet någon gång) svart- och rödrandiga strumpor.

Slashasstiligt.

I måndags vaknade jag så sleten och sjuk att jag bad uppsatskompisen komma hem hit och jobba istället för till den plats vi bestämt. Senare samma dag fick vi svar från SvD:s webb att vi inte var välkomna dit. Vi fattade det gemensamma beslutet att inte skriva ett agressivt svar, trots att det kliade i åtminstone mina fingrar att sprätta iväg ett sådant.

I tisdags kom äntligen svärmor tillbaka från Costa Rica och barnvaktfrosseriet kunde återgå till det normala. Nour var skruttig och jag vabbade i ungefär en timme innan farmor hoppade direkt ur taxin från flygplatsen. Jag gick till bibblan i Solna centrum och skrev någon sorts skelett till uppsats samt en bit på metodkapitlet. Jag upptäckte som vanligt att det kostar fem kronor att gå på toa, inte bra i samband med kombinationen mycket kaffe liten blåsa. Datorn jag fått låna saknar airport och kan ansluta utan sladd, vilket var bra för effektiviten men dåligt för verklighetsförankringen.

I onsdags genomförde jag och c-uppsatspartnern vår tolvtimmarsstudie av SvD utan att befinna oss på redaktionen. Från 06.30-18.30 skärmdumpade vi bland annat förstasidan en gång i halvtimmen. En surrealistisk upplevelse: först blev det aldrig ljust, sedan låg dimman kvar som i en skräckfilm, sedan kändes niotiden som eftermiddag. Vi drack för mycket kaffe och pratade i slutet bara om snusk, bajs och om hur trötta vi var. Men det var skoj, jag vann en vän.

I torsdags gled jag runt, som belöning för onsdagens pärs. Men det har jag redan skrivit om.

I fredags lämnade jag Nour på dagis, samlade artiklar på dess rätta plats på DAMP, take-away-lunchade med min kontorsrummis, hennes mat var så äcklig att hon var nära att reklamera den. Jag var effektiv på ett uppiggande sätt. Hämtade Nour och lekte loss i Solna centrums lekhage tills hennes pappa kom och vi köpte ostbågar och falukorv. Mitt i Idol kom vi på att det var roligare att gå och lägga sig och kolla ett avnsitt av Mad Men än att se vem som åkte ut. Vi gissade båda på Weise.

Igår kom Nours kompis Emma hit och Nour kallade henne konstant för bebis. Sedan fastnade hon i ägandeläge och slet leksakerna ur Emmas händer sekunden efter att hon frivilligt lånat ut dem. Det var pissväder, vi hetsade till Solna centrum och lekhagen igen och sedan hem. Senare kom farmor och löste av och jag och sambo åt moules frites på Akkurat och såg Cornelis efteråt. Filmen som sådan var sådär, men den väckte minnen som fick mig att gråta större delar av den. Det fick mig också att tänka på dagen då Cornelis dog och min bror kom ut från vardagsrummet och frågade vem den jävla Cornelis Bredskit var, vars extrainsatta program hade pajat brorsans tv-planer. Det var 1987. Då kunde inte någon av oss ana hur mycket Cornelis musik skulle betyda för oss senare i livet.

Idag har varit den stora visningsdagen. Min kille gick hemifrån med min laddare och lämnade mig kvar med en urladdad mobbe. Nour har hängt med farmor medan jag och mamma varit i Huvudsta och kollat in en rätt liten lägenhet med fantastisk utsikt och en annan rätt stor lägenhet med oslagbart ful utsikt. Vi hittade en enorm loppis också där jag köpte en lampskärm (äntligen) till min lampfot som varit utan sedan början av 2000-talet.

Nu hör jag Nour, mormor och farmor köket där de sitter och stojar och slänger saker omkring sig och jag funderar på om det är okej att börja julpynta en hel vecka före advent.

Strax innan vår renovering fick jag en gratis kakelplatta på Fredells som jag råkade tappa i golvet ett par minuter senare. Den gick sönder, men jag la den i väskan ändå, för att visa min kille när jag kom hem.

Utanför ytterdörren några timmar senare körde jag ner handen i mitt svarta hål till handväska och skar upp pekfingret på den vassa kakelkanten. Jag hade Nour i ena handen och blodet sprutande från den andra och jag var så irriterad och förbannad på att jag liksom aldrig lär mig utan fortsätter att proppa ner vilken skit som helst och aldrig hittar vad jag egentligen söker.

Det är nästan alltid skinande rent på ytan i mitt hem, men i lådor och väskor råder kaos. Jag tror att det har med barndomen att göra, när jag alltid panikstädade inför besök, genom att gömma saker. Proppa skåp och garderober fulla, låtsas som att det som syns är det som finns. Tänka att jag fixar detaljarna senare.

Förrförra gången jag var i Mocambique blev jag väskryckt mitt inne i stan. För ovanlighetens skull hade jag ett välordnat väskinnehåll. Jag hade pass, plånbok, dagbok, kamera flygbiljetter och gamla foton på pappa och oss från Beiratiden som jag använt för att lokalisera gamla vänner.

Poff var väskan sliten ur min hand och på väg bort med vad som såg ut som en väldigt liten men väldigt snabb pojke. Jag blev ett urtidsmonster, vrålade så att lungorna nästan sprack, sprintade efter honom och tog tillbaka väskan. Vi kraschade in i en stenmur och jag fick ett köttigt sår på axeln, ett lika köttigt sår på knäet. Men vilken kick det var. Jag som sprang sextio meter på tio blankt var plötsligt snabb! Och det som drivit mig var det otänkbara i att förlora de käraste ägodelar jag hade.

(Ibland när jag går med barnvagnen i nerförsbackar kan jag fundera över vad som skulle hända om jag tappade greppet om den. Hur fort kan man pressa sig själv att springa, när det handlar om liv och död? Dessa tvångstankar som man måste dras med ständigt: att barnet ska ramla från balkongen, slå ut sina tänder, springa ut i gatan och bli överkörd av en långtradare. Är de här för att stanna resten av livet, kan man någonsin bli fri?)

Efter väskryckningen var jag som en skrämd fågel rätt länge. Så fort någon stötte till mig på stan, snodde jag runt med vild blick, krampaktigt greppande min väska.

Förut var min handväska ofta fullproppad med oumbärligheter. Dagboken, datorn, nycklarna, telefonen, plånboken. Jag sprider riskerna mer efter väskryckningen, lägger så mycket som går i inner- och ytterfickor istället.

Jag försöker lära mig att använda ryggsäck. Det går sådär. Som sagt. Ett jävla aber det där med ägodelar. Helst skulle man klara sig utan dem.