Jag blev kallad för energitjuv idag i slutet av en lång telefondiskussion. Jag blev först paff, eftersom jag och personen i andra änden haft många diskussioner i våra dar, och att jag denna gång kände mig ovanligt väl till mods. Fram tills han sa att jag stal hans energi förstås, då blev jag beklämd.

Jag har inte kunnat släppa det, det gjorde mig väldigt ledsen, och jag hade dessutom känt att det var en viktigt samtal innehållande saker jag brinner för och som engagerar mig. Och med tanke på att våra diskussioner alltid varit eldiga kändes det skönt att vi var på samma nivå den här gången. För många gånger har jag varit så mentalt mörbultad efteråt, så klappad på huvudet.

Jag tänker på experimentet med det långa och det korta strecket på svarta tavlan. Där alla personer utom en blivit tillsagda att peka ut det kortaste strecket som det längsta. Och att även personen som inte är införstådd i manipulationen och som vill säga att det längsta strecket är längst, viker sig och väljer samma som de andra. För att han eller hon blir så pressad av att avvika att det blir outhärdligt att stå upp för sin ”felaktiga” åsikt.

När jag känner mig som personen som vill välja rätt streck men inte vågar, och han vars energi jag stulit också stulit all min energi, vill jag lägga mig platt och skita i alla övertygelser.

Men igår träffade jag en kär vän som sa att hon ibland rotade fram mitt inlägg om våra barns fria val och fick kraft av det, och det får mig att inse att om jag slutar vilja förändra världen, så kommer jag att förlora mig själv.

Men att kallas energitjuv, fan vad ont det gör.

Ordfestivalen i Östhammar fick mig att för första gången på mer än ett år, dyka tillbaka i känslan som var skälet till att jag skrev Ränderna går aldrig ur. Det senaste året, så urvattnad jag känt mig, så ytligt det snuddats vid vad jag försökte berätta. Men i helgen, under en egenregisserad halvtimme, kom kraften tillbaka.

Den stannar i korta perioder, kraften. Jag längtar hem, mardrömmer om att renoveringen drar över tiden i veckor. Vinterkläderna ligger inplastade någonstans, fan vad jag har frusit den senaste veckan. Nu sitter jag på Solnas bibbla, tentapluggar och fryser.

Nour hade sitt sista besök på Danderyds neonatalavdelning igår, hon är ikapp och förbi alla kurvor, de behöver inte bevaka henne längre. Hon var på sitt bästa humör, dribblade bollar och sjöng sånger. Fick stanna efteråt för att lämna blodprov och satt intresserad och nästintill oberörd i mitt knä under ingreppet. Känslorna i att återvända till det där sjukhuset är så dubbla. Jag älskade dem hejdlöst förr, vårdanstalterna, men knäcktes av att föda barn. Nu hatar jag lukterna och korridorerna, de nonchalanta läkarna, de bortglömda diagnoserna. Varje gång jag läser någons blogg om tiden efter förlossningen, blir jag förbannad. Varför fick jag inte gå på återbesök? Äta smärtstillande? Prata med någon? Sluta fred med traumat? Varför föll just jag mellan stolarna?

Nour föll inte mellan stolarna, det känns viktigt att poängtera. Hon har fått så mycket kärlek och omtanke och professionalism att det nästan räcker för oss båda. Efter blodprovet igår ringde läkaren samma kväll för att berätta att resultatet såg bra ut. Jag var i chock. Vilken vård! Två sköterskor som helhjärtat engagerade sig att Nour inte skulle bli ledsen av en nål i huden, vi får ringa när vi vill om vi undrar om vad som helst. Och det är gratis.

Har inte tänkt på det tidigare, men min ovilja att producera fler barn kanske har att göra med hur allt blev med Nour. Hur ont det gjorde, hur hårt jag fick slåss. Världens goaste modigaste coolaste barn kom ur det hela, men att göra allt det där en gång till? Nej tack.

Så känns det åtminstone nu. Jag vet att det kan ändras, jag hoppas nog att det gör det. För jag har ju alltid intalat mig själv att jag gillar saker bäst andra gången.

Dessutom skulle erfarenheten vara ett sylvasst vapen om jag en dag återvände som barnaföderska till Danderyds sjukhus. De kan inte ens i sin allra vildaste fantasi föreställa sig vilken drake jag skulle vara.

En 88 cm lång Nour, i rörelseoskärpa i neos väntrum.

Förra hösten, i samband med att min bok släpptes, var jag väldigt sparsam med detaljer om min medverkan i olika medium. Malou-inslaget har jag fortfarande inte vågat titta på, jag har heller inte lyssnat på P4-inslagen, även om jag vill minnas att jag länkade till något av dem åtminstone.

Jag tänkte försöka skärpa mig på den fronten:

På lördag kommer jag att medverka på Östhammars ordfestival, som ligger i den kommun jag växte upp. Temat är rötter och jag tänkte fokusera på de delar av min bok som nästan ingen frågat mig om: Gimodelarna. Det ska bli grymt skoj, jag har fått låna mammas bil att svischa fram i. Höst och radio och äventyr. Och kaffe och bulle, Maja Lundgren och Mustafa Can.

Jag har inte sagt något till mina gamla kompisar i närheten men blev uppchattad av en av dem på fejan för en stund sedan. Hon hade läst om min ankomst i Annonsbladet. Och jag insåg att det är för töntar att hålla sig undan.

Så vi ses på lördag!

Åh vad jag är kass på att blogga. Jag vet inte varför. Det har varit hemtenta, tankar om boken, om uppsatsen, om livet och framtiden. Jag är klar snart, färdigpluggad, jag har liksom pluggat i 12 år. På högskolenivå alltså. Totalt 24 med andra ord. Så nu funderar jag på att bli läkare, så att jag kan dryga ut med några fler, fem sex år sådär. Men det är ändå inget skäl till att inte blogga.

Just nu bor vi hos svärmor, som för nästan exakt ett år sedan, när vi homestageat lägenheten till obebolighet. Nu renoveras köket, ett hål som jag kämpat för i ett år håller på att tas upp, stackars grannar, i en bärande vägg. Det kommer att bli så fint, det kommer att bli den där inflyttningsfesten när allt är klart. Då jag ska vifta med ett vinglas och hojta, att NU har jag flyttat för sista gången. Folk kommer att skrocka, jaja Agnes, det blir säkert bra det där.

Inspiration kommer och går. Jag kan flyga jag är inte rädd.