Tankar och känslor från bokmässan

Jag är hemma från både Kiev och Bokmässan. Det är måndag, jag jobbar mot en textdeadline i skolan och är trött. Har en fem år gammal tröja på mig, en beige som alltid får mig att känna mig just beige, men den är bland de varmaste jag har och jag behövde den imorse. Med hösten vinande utanför.

Bokbussen var fantastisk, Sara Lövestam på sätet intill fick tiden att rusa. Högläsning och roliga frågor från Clara, gamla och nya klasskompisar likaså. Jag och Sara hade konstigt mycket gemensamt och bytte böcker. Jag började läsa hennes igår på pendeln hem och har svårt att slita mig. Jag tänkte, att en person pratet flyter så lätt tillsammans med, måste skriva på ett lika tilltalande sätt. Och så var det.

Bokmässan i känslor: Trängsel som fick mig att vilja vända och springa allt jag orkade åt andra hållet. Jag var redo att slå ner folk och folk var redo att slå ner mig. Jag hittade en lugn vrå, där en annan Sara intervjuade mig, jag hängde i RFSU:s monter och lyssnade på viktiga ord om Kongo. Men sedan fick jag nog. Trots Tema Afrika, trots författare från Mocambique som jag önskade att jag hade energi att höra.

Istället gick jag hem till Emma, Tommy, Eskil och Livia på Andra långgatan och sov gott hela natten. Tog tåget hem dagen därpå.

På onsdag klockan tio har jag möte med förläggaren. Jag vacklar i tanken på mitt bokprojekt. Allt som oftast är jag redo att lägga ner, men ibland tänker jag att nu skriver jag ur mig det här så att jag kan gå vidare sedan. Jag vet varför jag vacklar, det ligger på gränsen till för nära. Jag vet också att verkligheten inte har något med det här att göra, jag måste frysa ut den så att den lämnar mig ifred.

Jag får allt svårare att definiera vad min författardröm består av. Allra först var det ju att alls bli utgiven, men nu? Bekräftad och berömd? När jag var liten och bäst i klassen på svenska var jag unik. På bokmässan var jag en av miljoner författare som alla har något speciellt. Jag har trott att allt kommer att kännas på riktigt om jag bara får ut en bok till. Men vad händer om ingenting händer? Om samma tomhet som vid debuten infinner sig igen. Om polletten aldrig trillar ner på riktigt?

Vad deppigt det låter, jag är inte deppig. Jag är övervägande på gränsen till lycklig. Nervös inför mötet på onsdag, jag har aldrig lämnat ifrån mig halva texter på det här sättet förut. Men jag får inte ursäkta mig, ska inte ursäkta mig. Inte säga Det här är inte alls hur texten kommer att se ut i slutändan, just nu är den skitdålig.

En gång i tiden var jag så introvert att jag mådde fysiskt illa i alla typer av folksamlingar. Jag svettades bort ett frackbröllop sittande i skir rosa klänning, sökande efter något att säga min bordsherre. Vilken klass går du i då? Nian, du då? Åttan… Jaha…Mmm. Jag undvek frisörer, i skräck inför kallpratet, för jag hade inget att säga. Jag hade sådan telefonskräck att jag lämnade huset om det ringde och jag var ensam där. Bara för att kunna hävda att jag inte hade hört. Under de första två månader som jag och min nuvarande sambo hängde, ringde jag honom en gång. Sms var minst sagt en revolution i mitt liv.

Jag är inte sådan längre. Men jag har ofta den där isande nervositeten i magen, illamåendet inför att konfronteras med det läskiga, obekanta. Rädsla för att misslyckas. Men jag vet att det handlar om att uthärda, och att det som inte dödar, härdar.

Men ibland, eller ganska ofta, kan jag fråga mig själv varför jag var tvungen att välja just författare som inneboende dröm, när yrket inkluderar allt det där som är så jobbigt för mig. Som kräver att jag gång på gång tvingar mig själv över nya gränser. Och lämnar mig utmattad i en hög på golvet.

3 kommentarer till “Tankar och känslor från bokmässan”

  1. Frida skrev:

    Bästa Agnes. Som jag kände igen mig i allt du skrev. Är väldigt nyfiken på ditt nya romanprojekt och tomheten efter utgivningen. Och det där med utmaningar och högar på golvet: det är grymt starkt att våga. Att ligga där på golvet.

  2. Sofia skrev:

    Ja, men det är säkert därför du vill ge upp ibland.. för att du vet att det kommer föra med sig en massa obehag för dig att ge ut nästa bok. Jag tycker du är så stark som vågade skriva din första bok, som ju trots allt innebar att du riskerade att stöta dig med en massa människor. Inte för att det är hela världen men med tanke på det du berättade (jag kan också checka av några på listan btw, telefonskräcken har jag fortfarande till och från trots att jag är 35 och tvåbarnsmamma..), hoppas du förstår hur otroligt coolt det är att du då skrev din bok och sen vågade sitta i live-tv och prata om den! GRYMT ju 🙂 Ge inte upp nu!

  3. Agnes skrev:

    Oj vilka värmande kommentarer, jag ska lägga dem i fickan och vila handflatan mot dem imorgon på väg till mötet och även i andra sammanhang, när det känns motsträvigt framöver.

    Frida: Jag berättar gärna allt du vill veta. Det kanske är dags att vi bokar in en fika och pratar skrivprojekt?

    Sofia: Tack! Jag ska inte ge upp. Ska inte. Får inte. Vill inte 🙂

    kram på er

Lämna en kommentar




Kommentar: