I busskuren

Någon hade tryckt dit sitt duschmunstycke. Imponerande.

Nu kör på Nu

Igår på väg till förlaget hade nästan exakt två år förflutit sedan jag gick precis samma väg med en väldigt dålig känsla i kroppen. Och mitt antagna manus visade sig vara inte längre antaget.

Alla möten jag varit sedan dess har varit bättre , och det är väl så med att nå mötenas rock bottom, ingenting blir värre efter det.

Mötet igår var bra, framför allt för att vi satt skönt i en mjuk soffa utan stress och pratade om året som gått. Året som jag på många tappat eller slarvat bort. en blick utifrån skulle räcka för att avundas mig själv, ett facit utan känslohinna. Istället har jag lindat in mig i prestationsångest och glömt att njuta.

Om jag inte börjar gilla läget i nuet, kommer det aldrig att ske. Och om jag inte kan njuta av att skriva böcker och leva min dröm, så är det lika bra att lägga ner.

på_gungan

Som livet är för Nour. Varje dag när hon kommer hem grabbar hon tag i sin gåvagn och springer varv efter varv runt lägenheten, tjutande av glädje. Varje morgon vaknar hon med en sång i huvudet. Hon vet ännu ingenting om prestationsångest, hon är ett barn och hon är glad.

Verklighet och dikt

Var just på ett väldigt givande, inspirerande och upplyftande manusmöte. Sitter och möblerar om i huvudet och skriver en synopsis, på inrådan av förläggaren, för att förtydliga vissa saker för mig själv.

Vi pratade om innehållet, om de olika… byggstenarna.
Att alla reagerar så här på just den här händelsen är inte trovärdigt sa förläggaren. (nej, hon sa inte exakt så, men jag försöker vara vag)

Jag noterade kritiken i min röda skrivbok. Kritiken mot en av de bitar jag snott rakt av från verkligheten. Samma problem som med förra romanen. Alla trodde att det som faktiskt var sant var påhittat.

Nu ska jag störtdyka in den betydligt mer trovärdiga fiktionen. Och det känns oerhört upplyftande.

Underjordisk pamp

tbana_kiev2

tbana_kiev1

Så här såg tunnelbanan ut i Kiev. Så himla snygg och operapampig.

Tankar och känslor från bokmässan

Jag är hemma från både Kiev och Bokmässan. Det är måndag, jag jobbar mot en textdeadline i skolan och är trött. Har en fem år gammal tröja på mig, en beige som alltid får mig att känna mig just beige, men den är bland de varmaste jag har och jag behövde den imorse. Med hösten vinande utanför.

Bokbussen var fantastisk, Sara Lövestam på sätet intill fick tiden att rusa. Högläsning och roliga frågor från Clara, gamla och nya klasskompisar likaså. Jag och Sara hade konstigt mycket gemensamt och bytte böcker. Jag började läsa hennes igår på pendeln hem och har svårt att slita mig. Jag tänkte, att en person pratet flyter så lätt tillsammans med, måste skriva på ett lika tilltalande sätt. Och så var det.

Bokmässan i känslor: Trängsel som fick mig att vilja vända och springa allt jag orkade åt andra hållet. Jag var redo att slå ner folk och folk var redo att slå ner mig. Jag hittade en lugn vrå, där en annan Sara intervjuade mig, jag hängde i RFSU:s monter och lyssnade på viktiga ord om Kongo. Men sedan fick jag nog. Trots Tema Afrika, trots författare från Mocambique som jag önskade att jag hade energi att höra.

Istället gick jag hem till Emma, Tommy, Eskil och Livia på Andra långgatan och sov gott hela natten. Tog tåget hem dagen därpå.

På onsdag klockan tio har jag möte med förläggaren. Jag vacklar i tanken på mitt bokprojekt. Allt som oftast är jag redo att lägga ner, men ibland tänker jag att nu skriver jag ur mig det här så att jag kan gå vidare sedan. Jag vet varför jag vacklar, det ligger på gränsen till för nära. Jag vet också att verkligheten inte har något med det här att göra, jag måste frysa ut den så att den lämnar mig ifred.

Jag får allt svårare att definiera vad min författardröm består av. Allra först var det ju att alls bli utgiven, men nu? Bekräftad och berömd? När jag var liten och bäst i klassen på svenska var jag unik. På bokmässan var jag en av miljoner författare som alla har något speciellt. Jag har trott att allt kommer att kännas på riktigt om jag bara får ut en bok till. Men vad händer om ingenting händer? Om samma tomhet som vid debuten infinner sig igen. Om polletten aldrig trillar ner på riktigt?

Vad deppigt det låter, jag är inte deppig. Jag är övervägande på gränsen till lycklig. Nervös inför mötet på onsdag, jag har aldrig lämnat ifrån mig halva texter på det här sättet förut. Men jag får inte ursäkta mig, ska inte ursäkta mig. Inte säga Det här är inte alls hur texten kommer att se ut i slutändan, just nu är den skitdålig.

En gång i tiden var jag så introvert att jag mådde fysiskt illa i alla typer av folksamlingar. Jag svettades bort ett frackbröllop sittande i skir rosa klänning, sökande efter något att säga min bordsherre. Vilken klass går du i då? Nian, du då? Åttan… Jaha…Mmm. Jag undvek frisörer, i skräck inför kallpratet, för jag hade inget att säga. Jag hade sådan telefonskräck att jag lämnade huset om det ringde och jag var ensam där. Bara för att kunna hävda att jag inte hade hört. Under de första två månader som jag och min nuvarande sambo hängde, ringde jag honom en gång. Sms var minst sagt en revolution i mitt liv.

Jag är inte sådan längre. Men jag har ofta den där isande nervositeten i magen, illamåendet inför att konfronteras med det läskiga, obekanta. Rädsla för att misslyckas. Men jag vet att det handlar om att uthärda, och att det som inte dödar, härdar.

Men ibland, eller ganska ofta, kan jag fråga mig själv varför jag var tvungen att välja just författare som inneboende dröm, när yrket inkluderar allt det där som är så jobbigt för mig. Som kräver att jag gång på gång tvingar mig själv över nya gränser. Och lämnar mig utmattad i en hög på golvet.

i Ottan

Kravlade mig just ur sängen. Försöker föreställa mig ett jobb som tvingade mig upp i ottan dagligen. Vänjer man sig?

Men hej bokmässan, här kommer jag!

Mitt snille till barn

konstnär

I inlägget nedan börjar fem av sju stycken med Jag.
Därför kommer den här bilden som kompensation.

Nour har börjat rita och sjunga.
Hon kan melodierna till följande sånger: Små grodorna, Lilla snigel, Broder Jakob, Blinka lilla stjärna, Lille katt (och en till som jag inte kommer på just nu.)

I förrgår natt vaknade jag klockan fyra av toner från Nours rum: Lilla snigel akta dig, akta dig akta dig.

Ofta byter hon ut snigel mot mamma och pappa och faster. Lilla pappa akta dig. Lilla tía akta dig.

Jag har närt ett snille vid min barm.

Min stora uppgift nu är att lära henne denna.

Ha! Jag fick allt in mig själv på slutet ändå.

Livet dagen innan Kiev

Jag försöker beta av skoluppgifter i förväg, för imorgon åker hela familjen till Kiev. Det är första gången som sambos familj återvänder i samlad trupp sedan de flyttade därifrån 1988. Jag tror att det blir känslosamt. Jag ska filma, men får inte glömma att tömma kameran först. Hela Chile/Costa Ricaresan ligger orörd där inne.

Jag tänker på allt som för oss samman. Trots att våra liv i grunden varit så olika fram tills de sammanstrålade, finns vissa komponenter som vi delar: en vardag som över en natt rycktes upp med rötterna i ett annat land. En försvunnen pappa.

Jag har ägnat stora delar åt mitt liv åt att älta medan han har alltid varit positiv. Han har hjälpt mig att bli bättre på att leva i nuet. Jag tror att jag har lärt honom att det är okej att vara sorgsen ibland.

Jag har feber och sjukt ont i halsen. Försöker skriva en arbetsdagbok om den kvantitativa textanalys vi gör om Förbifart Stockholm, men vad betyder det? Så jag berättar lite om vad jag ätit till middag, om halsen som ömmar. Om min uppgivenhet angående att bygga in staden i vägar. Kan man inte bara förbjuda bilar?

Mailade manus till förläggaren för vad som känns som hundra år sedan. Hon svarade igår, efter vissa inte särskilt kraftfulla påtryckningar från mitt håll. Hon har snabbläst manuset nu. Hon vill ha ett möte.

Jag ser fram emot dagen när jag slutar vara nervös inför bokförlagsmöten. Jag laddar inför den perioden i mitt liv då jag är så övertygad om min egen briljans att jag skuttar iväg på möten, redo att simma i superlativ.

I väntan på den dagen får jag hålla till godo med en förläggare som vill diskutera manus.

Boka bussen!

Bokbussen_facebook_200X200

Nu kan du anmäla dig till Bokbussen här!

Först till kvarn, kom igen kom igen!

Bokbuss till Götet

Bokbussen_230X330_följ med

Jag är visserligen extremt åksjukt lagd, men jag har ändå tackat JA (hurra!) till att bland annat högläsa på en bokbuss på sin väg till bokmässan nästa helg.

Biljetterna släpps på torsdag, de är gratis och i första hand reserverade för bokbloggare, men om du gillar böcker och är sugen på att haka på, så anmäl dig ändå. Det vore ju skoj att ha ett gäng kompisar med på tåget… jag menar bussen.

Jag kan utlova en riktig kräkfest.

Läs mer på Bokhora.