Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.