Nour är på dagis bara några hundra meter bort och jag saknar henne. Längtar efter att plocka upp henne där om en stund, tänker att de nog precis vaknat efter vilan nu och ska äta mellanmål i solen.

Allt hon gjort den här veckan har berört mig så starkt. Hur hon lär sig något varje dag, nya handlingar och ord som följer med henne hem. Imorse gick hon ut i hallen och hämtade sin pappas sko. Gick in i vårt rum och la den i hans säng. Jag vet inte varför, men det var så fint. På dagis hämtar de leksakerna och lägger tillbaka dem på samma plats efteråt. Härom dagen balanserade hon ett pussel i famnen, med sin fyllgubbegång och tappade bitarna gång på gång. Men hon visste åtminstone vart hon skulle.

Eller igår när jag öppnade grinden och tre minimänniskor satt runt ett minibord på en minibänk, åt mackor och drack juice. Och en av dem var Nour, med ben så korta att de dinglar i luften. Som tittade upp på mig och skrattade, ville slita sig och hoppa ner, men först skulle de säga Tack för maten. Sedan sprang hon, med min hand i sin, på de korta benen in i huset där alla leksaker finns och visade mig. Gul spade, röd spade, blå spade. Hon älskar dem högt, spadarna.

Mitt lilla barn, min lilla människa. Skolade in sig själv, men jag tror att vi hade det på känn. ”Man kan undra om hon alls knutit an till er” sa någon på skämt och jag tänker att det måste ändå göra tusen gånger ondare att vända ryggen och gå från mitt gråtande barn på dagis, än att behöva slåss för att få med mig henne hem. Och om jag skulle behöva dra det så långt att jag för Nour var likvärdig med vilken okänd människa som helst, så skulle jag ändå kunna leva med det, min kärlek till henne förändras ju inte för det. Och med tanke på det känsliga, osäkra, blyga barn jag själv var en gång i tiden, fyller det mig till bristningsgränsen av segeryra av att hon är så trygg.

Som sagt. Det är ett nytt uppvaknade varje gång jag inser att jag är morsa nu för tiden. Och en dagismorsa dessutom. Nej, jag måste gå nu, jag hämtar på dagis den här veckan.

Sådana saker kommer jag att säga i höst. Stort.