Dagis var en succé, åtminstone om man ser det ur ett frigörelseperspektiv. Inskolningsplanen var att vi i tre dagar skulle vara med Nour mellan nio och tre och därefter endast lämna och hämta som vanligt.

Efter två timmar på gården och i lekrummet var det dags för lunch.
Ni kan gå nu, sa de då. Kom tillbaka efter vilan.

Dryga två timmar senare kom vi tillbaka. Då satt Nour med de andra barnen och åt ostmacka. Hon hade ätit lunch själv, dubbla portioner med både sked och gaffel. Sovit en och en halv timme på vilan och imorgon behövde vi nog bara hämta och lämna, för hon klarade sig fint utan oss.

Hon har inte nämnt er en enda gång.

Enda smolket i bägaren, bland trygg plats och trygg personal, var väl genuspedagogiken, den obefintliga. Flickan T och pojken E sprang omkull varandra när de lekte. T började gråta, varpå pedagogen sa:
E, du måste vara försiktig. Du vet att T inte är en pojke.

Neeeeeeeeeeeeej, ville jag skrika och samtidigt slänga mig på golvet och banka nävarna i det. Istället en vuxen och sansad tyst suck inombords.

Kan vi inte bara be dem att låtsas att hon är en pojke sa sambo, som var ungefär lika peppad som jag på den fällda kommentaren. Och kanske skulle det hjälpa, åtminstone för att få dem att se mönstret i sitt beteende.

Men det kommer väl utvecklingssamtal och föräldramöten. Där jag kan vara den där kvinnan som Martin Melin redan pekat ut mig som.