För att lätta upp måndagskänslan

Bild 1

DN skrev en skral notis om amning i morse som visserligen byggdes ut under dagen (med mer eller mindre tvivelaktiga fakta).

Sexitiotvå kommentarer hittills. Man blir så varm i hjärtat av den hätska stämningen, blir man inte?

Paraplytricket

Vad är det för fel på vädret? I flera veckor har jag kånkat runt på jacka och paraply och svettats likt en klimakteriedrabbad i det kvava hög-lågtrycket.

Nu rinner regnet och jag har förstås lämnat paraplyet hemma, det var ju sol i morse, från klarblå himmel.

Kvart i fyra ska jag hämta Nour på dagis. Innan dess ska jag helst ha redigerat klart de dryga hundra sidor som jag lovat att skicka till förläggaren på fredag, och så ska det ha slutat regna.

Och precis när jag skrev de orden började de regna ännu mer och jag fick huvudvärk. Vältajmat.

I dröm och verklighet

Såg sista delen av Förnuft och känsla igår kväll. Har sett den förr, på bio tror jag, men hade glömt hur det slutade.

Inatt drömde jag att jag var som den äldsta systern Elinor, tillknäppt och återhållsam. Jag stod i en skolkorridor och såg människor röra sig fram och tillbaka, jag stod stilla, rörde mig inte.

Jag kände så mycket att jag ville skrika rakt ut. Men jag vågade inte. Jag var blyg igen, ingen skulle prata med mig och jag skulle prata med ingen. Så himla ledsen var jag.

Vaknade med känslan av att ha suttit i en väldigt liten bur alldeles för länge. Tack självbevarelsedriften, för att du räddade mig ur de blygas fängelse, tänkte jag och gick på toa.

Nu kliar halsen, inte bli sjuk inte bli sjuk, vi har fotbollspremiär ikväll, mot Slum Flum 19.00.

Lika som bär

höglund3Elisabeth Höglund.

höglund Nour.

Del av livet

döden_2

Mamma pausade på väg till Curries begravningsplats och lät oss ta farväl. Jag lät Nour följa med ner, hon tyckte så mycket om Currie och även om döden inte är ett begrepp för henne än, tänkte jag att det på något sätt skulle ge henne något.

Currie låg i en låda på gräset och Nour var ömsint och försiktig. Blev först lika svindlande glad som alltid över att få träffa sin favoritkatt (det tålamodet som Currie visade under deras korta tid tillsammans var helt obegripligt), därefter konfunderad. Currie reagerade inte på klapparna, hon var kall och någon annanstans helt klart, än där med oss.

För mig var det en stor bit barndom som dog igår. 1992 var jag 13 år. Vår äldre katt fick ungar och Currie stannade hos oss. Hon var en underlig katt. Kuvad av sin mamma, högljudd och dreglade kopiöst när hon blev kelad med, trampade med stålklor i ens knä och ruskade slutligen på huvudet så att slemmet flög åt alla håll. Men varje kväll fem i tio stod hon utanför min sovrumsdörr för att få komma in och sova där. En gång, jag tror att det var strax efter gymnasiet, lämnade hon hemmet och var borta i fyra månader. Tills hon en morgon väckte mamma med sitt jamande, hungrig och hemma igen. Som om ingenting hade hänt.

Nu är Currie i katthimlen med sin mamma. Arton år är inte dåligt för en katt. Sorgen denna gång är så annorlunda, så positiv jämfört med den som jag burit på efter pappa, under majoriteten av mitt liv. Trots tårarna är jag glad, varm inuti av minnena, och jag tänker att det är så här det borde få vara vid alla förluster: Att man hade förmågan att koncentrera sig på glädjen över att någon funnit, och inte drunka i förtvivlan över att den inte längre finns kvar.

Sov gott älskade lilla katt

Hon hade njursvikt, som sin mamma, och veterinären tyckte att det var bäst att avliva henne.

Tror att jag måste skita i att skriva ett tag, gråta lite till, och äta en enorm gräddbakelse till Curries minne.

Curresnurr

Mamma ringde. Currie mår dåligt och de var på väg till veterinären. Currie är min katt, född i april 1992 och Nours bästa djurkompis.

Och nu mår Currie dålig, hon år 18 år och på väg till veterinären och risken finns att hon inte får följa med mamma hem igen.

Jag skriver visserligen alltid bäst när jag är ledsen, men oro är en annan sak och just nu är jag mitt i den. Klockan 13.00 hade de tid hos veterinären och jag tittar på klockan minst en gång i minuten.

Snälla goa fina Curran, skärp till dig nu och bli frisk för jag är inte redo att ta avsked än. Snälla snälla.

curran
Den uppgivna blicken. När ska ungen ge upp.

Händerna på täcket

DN skriver om äldre kvinnors lust. Idag om Birgitta, dryga 60. Jag blev missmodig redan av rubriken: Mitt sexbehov har klingat av lät ofrivilligt. Och det var det också, sexlivet hade upphört i samband med makens prostatacancer med efterföljande impotens.

I början hände det att jag hade erotiska drömmar, med långa mellanrum. Så min kropp saknade väl sex ändå. Numera händer det väldigt sällan.

Men kom igen nu Birgitta! Varför inte prova onani? Och bara för att din man inte kan få stånd längre, betyder väl inte det att du i sympati måste ge upp din orgasm.

Det är deprimerande att en hel sida i DN får handla om att en slak penis betyder slutet för ett sexliv. Vilken deppig penetrationsfixerad artikel. Blä.

*Jag måste göra ett tillägg efter att ha läst DN-artikeln från dagen innan, om Karin som återfann lusten.

Kanske alldeles i början. Men sen funkade det inte. Vi gick till och med till en sexrådgivare ett tag, när vi var i 35-årsåldern. Hon rådde oss bland annat att sitta i badkaret tillsammans med tända ljus, och att tvåla in varandra. Vi gjorde som hon sa, men ingenting hände, säger Karin.

Ingenting hände? Han fick alltså inte stånd? Och Karin kände sig otillräcklig förstås.

DN hävdar att de skriver en artikelserie om äldre kvinnors sexualitet, men den handlar ju bara om männens sexualitet och hur de kuvade kvinnorna anpassar sig därefter.

Tjena moodswings

Nyss var jag nära att blogga om hur värdelöst skrivandet går och hur jag ångrar att jag ens började på en ny bok. Men så lossnade det för en kvart sedan och nu sitter jag här och känner mig genial och tvungen att blogga om det istället.

Livet. Hellre bergdalbana än karusell som sagt.

Heja Kurre

kurre

Det här är Kurre. Var är Kurre var min favoritbok när jag var liten. Jag började som bekant inte gå förrän jag var arton månader, och skälet sägs vara att jag satt och läste Var är Kurre hela dagarna istället.

Inte mycket har förändrats. Fortfarande slösurfar jag hellre än joggar.

Nour är inte så mycket för att läsa böcker, mer för att äta och riva sönder dem. Men det finns en, som hon andäktigt lyssnar sig igenom och vill höra igen och igen och igen. (om man inte räknar Var bor du lilla råtta, men det gör man inte för den sjunger man sig genom.)

Boken som Nour älskar är Var är Kurre.

Så till alla er som tvivlar, som gång på gång påtalar hur himla liiiiiik Nour är sin pappa: Hon har ärvt min hjärna.

(Och jag hade faktiskt också rak lugg och galna korkskruvar och skittjockt hår när jag var barn, ni ska få se! Jag ska rota fram en bild)