Det droppar från taket, som inte står pall ösregnet utanför. Men vi har ställt ut hinkar temporärt. Bra skrivarväder intalar jag mig och bra för syrénhäcken som jag planterat vid staketet.

Nour går nu, springer. Över trösklar, grusgångar och med skottkärran ner för backen. Hon gillar gräsklipparen också, mobiltelefoner och datorer, så med de empiriska resultaten i det här storartat korkade* inlägget, har vi konstaterat att hon måste vara en pojke. I själen åtminstone.

Imorgon åker sambo tillbaka till stan och mitt maratonskrivande ska ta sin början. Jag ska ta mig ikapp alla de sidor jag inte skrivit under sommaren hittills. Känner mig peppad, särskilt efter Fridas fina recension av min bok. Tack Frida. Jag tar mig an din utmaning/uppmaning om att kräkas ur mig en ny roman å det snaraste.

*Ett bättre val av ord är väl egentligen Ogenomtänkt, men jag blev så provocerad att jag inte kunde hejda mig.