Fraggle rock

fragglarna

Sista intensivskrivardagen. Imorgon tillbaka till Stockholm och jag längtar efter sambo och lägenheten. Visserligen flyter det bra med texten nu, men det är tidspressen som gör mig effektiv.

Sitter som sagt på loftet i vår bod, som kryllar av de barndomsminnen som mamma tagit hit. Jag ska välja ut det som jag tycker passar mitt eget barn och resten ska väl slängas antar jag.

Fraggelbandet fanns här. Som jag letat, det var min närmaste vän och följeslagare från femårsåldern och framåt. Varje resa till och från dagis lyssnade vi på det och jag kan fortfarande alla sånger utantill. Vissa är sega, men man orkade aldrig spola kassettband, man genomled, medan andra är helt briljanta.

Så nu skrivs boken till en-pytteliten-skalbaggsunge-som-vill-växa-till-en-jätte-och-det-sitter-han-och-önskar-för-sig-själv-en-eftermiddag-mitt-i-solen-på-en-gammal-sten (allt i samma andetag). Med mera.

Tidernas knep

Har egentligen en dags-deadline på tjugo sidor, vilken jag inte hållit. Men nu har jag kommit på knepet, jag låter karaktärerna tjafsa, så är jag genast i hamn.

– Du ljuger!
– Nej!
– Jo!
– Nej!
– Jo!
– Nej!
– Jo!
– Nej!
– Jo!
– Nej!
– Jo!

Skämt åsido. Jag skriver mycket mindre dialog den här gången och jag kan inte riktigt komma på varför. Men det finns en mening med allt. Och jag har, trots bristen på dialog (tidernas sidätare), snart fyrtio skrivna sidor efter tre dagar.

Och Sommar tar sig, Andreas Lundstedt var grym idag tycker jag. Och imorgon är det Pija Lindenbaum som jag också ser fram emot. Sommar är dagens höjdpunkt och vilostund. Då jag äter lunch och planterar syrénhäck.

Glädjepausfågel

bollnour

skrattnour

Energiladdare under skrivpausen.

Pånyttfödd i pocket

Hittade en fin recension av Ränderna går aldrig ur här. (Den slår till och med den som Martin Melin hade letat fram, höhöhö.)

Har även fått ett par upplyftande mail från personen som läst och gillat. Bokcredd är som en sil adrenalin, nu jävlar ska jag skriva.

Maria Akrakas sommarprogram var dessutom väldigt bra, bra röst, viktiga ämnen och en bra berättare. De har inte varit så många med de egenskaperna i år. Men än är sommaren inte slut.

Skrivcamp/skrivkramp

Jag är på skrivcamp på landet. Nour rensar maskrosor med sin mormor och solen skiner igen efter tre dagar av regn. För att producera text istället för bränna har jag förvisat mig själv till loftet ovanpå ladan.

Och oj så bra det går, här sitter jag och bloggar.

Men det går framåt, tio sidor igår, tio i förrgår. Den vanliga ångesten vs euforin, oj så bra, fy fan va kass, går väl inte att komma ifrån antar jag. Min taktik är att kräkas ur mig så mycket som möjligt för att redigera senare.

Klockan ett ska jag ta paus och lyssna på sommar.

stövlar

Nour börjar dagis om mindre än vecka och tränar på att gå i gummistövlar. Med tanke på att de är två storlekar för stora går det bra. En aning svåra att klättra i bara.

Våra barns fria val

Jag har fortfarande inte helt hämtat mig från dagens kommentarskrig i bloggosfären. Bland annat har jag fått veta att alla feminister och fredsaktivister är svaga personer och att alla bögar gillar smink, kläder och att prata känslor. Samma person anser sig tolerant och fördomsfri och har låtit sina barn själva välja leksaker och läggning. Sedan blev det ju pojkleksaker åt pojkarna och flickleksaker åt flickorna och två heterobarn i slutändan, så nog har biologismen bevisat att det sociala arvet är en myt ändå. In my face!

Någon annan hävdar att det ligger i pojkars natur att gilla bilar och motorredskap. Motkommentaren att bilar funnits långt kortare än människans existens fick ingen respons. Inte heller det enkla faktum att vi under barnens första levnadsår, helt bestämmer över vad som sägs, görs och leks med i hemmet, och att vi därför i stor utsträckning styr våra barns utveckling in på önskad bana, verkar snudda så mångas medvetande.

Någon skriver om en pojke som gillade att byta blöjor på sin docka när han var liten och att de nu, trettio år senare, fortfarande skrattar åt detta hemma. Vad som nu finns att skratta åt i det? Att han så fort han började dagis fick höra att han betedde sig som en tjej och lära sig att sluta leka med dockor?

Otaliga studier visar på hur olika vi behandlar pojkar och flickor. Det är viktigt för de flesta att veta könet på ett spädbarn, för att kunna köpa ”rätt” presenter. Flickor på dagis ombeds hjälpa till att duka fram lunchen, medan de ”bångstyriga” pojkarna får leka av sig i lekrummet. Om en pojke gillar att sitta och pilla med klossar i ensamhet är han ”ett ovanligt barn”, en flicka som gillar bilar och att klättra i träd är en ”pojkflicka”. Barn lär sig väldigt snabbt vad som är att vara ett ”normalt” barn och att sträva därefter. Och vuxna barn har cementerat sina barndomsroller. Många bryter sig loss, vilket i sig ofta möter starka känslor från framför allt de egna föräldrarna.

Någon skrev idag att jag inte kan förändra orättvisorna mellan könen genom att hindra flickor från att ha på sig rosa tröjor, eller tvinga dem att leka med lastbilar. Och det vill jag inte heller. Jag vill däremot att alla barn ska ha möjlighet att utveckla sin personlighet i den riktning de önskar. Om min son vill gå till dagis i klänning och hårspänne, vill jag att han ska kunna göra det, utan att tillrättavisas av personal eller av barn vars föräldrar lärt dem vad som är manligt och kvinnligt. Om min dotter vill vara pirat eller spindelman ska hon få vara det utan att någon frågar henne om hon inte satt på sig fel utklädnad. Jag vågar påstå att ett barn inte könsbestämmer färger, saker eller kläder förrän omgivningen gör det åt dem. Jag vågar tro att de flesta flickor är starka, modiga och busiga liksom de flesta killar är söta, försiktiga och omhändertagande. Om de får utrymme att vara det.

Eller för att ta ett exempel:

Jag och min sambo vet något om vår dotter som vi inte avslöjat förut. Hon är lesbisk. Nu säger ni säkert att hon är ett litet barn och att vi inte kan veta vad hon har för läggning, eftersom hon ju knappt själv vet. Men det kan vi tala om för er, att det vet vi. Det är så. Och vi uppmuntrar henne så gott vi kan.

Exempelvis kommenterar vi andra söta flickor som vi möter i parken eller på öppna förskolan. Ser du Nour, hur den snygga flickan gör sig till för dig, kan vi säga. Och när vi träffar andra döttrar till våra vänner, brukar vi fnissa och säga att Titta, ni är på dejt. Nour har faktiskt en flickvän nu, dottern till en av våra nära vänner. Hon har självklart pojkkompisar också, men då är vi tydliga med att de inte kan vara kära i varandra, men däremot väldigt goda vänner.

Nour kan inte så många ord än, men vi tycker oss ana att hon tänker mycket på sin flickvän, och det är så himla gulligt. När hon greppar tag i skottkärran eller gräsklipparen händer det att vi ler mot varandra. Vår älskade lilla butchflata säger vi kärleksfullt, högt så att hon hör och känner sig bekräftad.

Om Nour skulle komma på att hon är heterosexuell en dag skulle vi självfallet stötta henne. Men vi skulle nog tala om att det inte är så himla lätt att leva som heterosexuell. Om jag ska vara ärlig hoppas jag för hennes skull på att hon ska fortsätta att gilla tjejer, det blir liksom bäst för alla att det är så.

Känns det jobbigt att läsa? För många av dem som kritiserat mig idag är det antagligen det. Men om man byter ut ”lesbisk” mot ”heterosexuell” i ovanstående meningar, är jag och min sambo inte längre några hjärntvättare, utan istället en spegelbild av hur samhället ser ut idag. Föräldrar som önskar sig ”normala” barn och gör allt de kan för att få som de vill.

Jag är glad över dagens utflykt till andra sidan. Det skedde av slumpen och på grund av en konstig dröm jag hade igår natt, och jag kommer nog inte läsa vidare så mycket på omnämnda blogg på ett tag, men jag lärde mig något. Och trots att jag är både feminist och fredsaktivist känner jag mig inte alls svag. Tvärtom starkare än någonsin.

Godnatt.

Min första bloggbeef

Strax efter min tillagda fundering över ordvalet i föregående text, dök detta inlägg upp på Martin Melins blogg.

Bild 2

Och jag svarade förstås:

Hej Martin.

Jag är ledsen om du blev sårad av mitt blogginlägg. Skälet till att jag lät ordet ”korkad” skrivas ut och publiceras, var för att jag, som du också påpekar, syftade på inlägget och inte på dig som person. Du hade ju själv, i nämnda inlägg, gjort narr av en mamma (som möjligen hade kunnat vara jag) som önskade förändra sitt barns dagissituation. Så jag hakade på tonen, kan man säga.

Jag hoppas även att det du säger om Charlie, att han skulle få gå i vilka kläder han vill till dagis, får bli kär i pojkar som flickor och välja dockor framför bilar när som helst, utan att du skulle känna annat än glädje och stolthet över honom, är sant. Jag hoppas också att även din dotter fått chans att sitta på gräsklipparen med dig någon gång. Längtan efter fart och fläkt och framför allt, att få vara nära sin förälder, är väl ändå inte könsbetingat?

Vi låter våra barn välja själva, bland de alternativ vi erbjuder dem. Den makten kommer vi inte ifrån som föräldrar.

Tack för att du uppmanar dina läsare att köpa min bok. Den finns i pocket nu för övrigt. Tack också för att du valde ut den allra bästa delen av Svenskans recension 🙂 Men som min redaktör sa en gång: All publicitet är bra publicitet.

/Agnes

Det regnar

Det droppar från taket, som inte står pall ösregnet utanför. Men vi har ställt ut hinkar temporärt. Bra skrivarväder intalar jag mig och bra för syrénhäcken som jag planterat vid staketet.

Nour går nu, springer. Över trösklar, grusgångar och med skottkärran ner för backen. Hon gillar gräsklipparen också, mobiltelefoner och datorer, så med de empiriska resultaten i det här storartat korkade* inlägget, har vi konstaterat att hon måste vara en pojke. I själen åtminstone.

Imorgon åker sambo tillbaka till stan och mitt maratonskrivande ska ta sin början. Jag ska ta mig ikapp alla de sidor jag inte skrivit under sommaren hittills. Känner mig peppad, särskilt efter Fridas fina recension av min bok. Tack Frida. Jag tar mig an din utmaning/uppmaning om att kräkas ur mig en ny roman å det snaraste.

*Ett bättre val av ord är väl egentligen Ogenomtänkt, men jag blev så provocerad att jag inte kunde hejda mig.

Sett på stan

pocketshop

Min bok. På en hylla på Pocketshop. Själv är jag kvar på landet, minst en vecka till. Med ambitionen att skriva klart en ny bok som knappt känns påbörjad.

Stängt för semester

Vi är på landet. Har lämnat Gotland, klippt klart filmen och igår hyrde vi en liten båt och drog ut till en av öarna utanför.

Att ha dålig uppkoppling är befriande, att ha en trädgård att släppa ut barnet i avkopplande. Och Spanien vann VM.

Nour har promenerat runt i vardagsrummet med en stil påminnande om Frankensteins monster. Skrattat euforiskt. Vilken upptäckt det måste vara att plötstligt kunna gå.

När vintern tog slut insåg jag att det krävdes ofantliga mängder värme och sol för att batterierna någonsin skulle laddas upp igen. Just nu känns det som att vi är på god väg, jag och batterierna, inför hösten och den kommande nya vintern.

spanien

sanktanna