Nour har fått dagisplats från augusti. En mysig och närliggande Montessoriförskola med en liten grön gård och en större asfaltsfärgad. Enda haken är att man måste kunna gå för att börja. Och Nour kan inte gå än. När vi var där och gjorde studiebesök och hon klättrade upp och ner för trapporna i lekrummet, utbrast en av pedagogerna:
Hon går inte!?
Som att det var något vi inte visste.
Nej, men det är lugnt sa vi.

Jag tänker att Nour säkert lär sig gå innan juli är till ända. Jag tänker också att vi kan hävda att hon går när hon är hemma, men att den nya dagismiljön hämmar henne. Vi kan visa bilderna på när hon drar Joel i sin gåstol.

Vad kan de göra? Kasta ut henne? Det måste väl ändå vara diskriminering?

I broschyren vi fick från förskolan stod att de fokuserar på barnets individuella utveckling. Att barnen lär sig att ta hand om sig själva och sin omgivning. De lär sig putsa silver står under en punkt.

Så himla viktigt och praktiskt det känns. 2010.

Nour tog för övrigt det första frivilliga steget (krypet menar jag förstås) ut i en pool idag. Sedan ville hon aldrig mer gå upp. Badkrukan har blivit en fisk.