Jag har i flera nätter drömt om Ränderna går aldrig ur. Senaste natten upptäckte jag att väldigt många på förlaget var gamla klasskompisar, och jag blev både glad och förvirrad, för hur hade det kunnat gå mer än ett år utan att jag upptäckt dem?

Kanske har drömmarna att göra med att boken snart kommer i pocket. Kanske beror det på att jag skriver på en ny roman. Jag är rädd för att inte ro projektet i hamn, det jag skriver på nu är den jag ville skriva sist, men aldrig påbörjade. Jag valde istället internatskoletemat eftersom jag tänkte att det skulle göra det lättare för mig att bli utgiven.

Rutinen är så annorlunda den här gången. Då, 2007, hade jag ofantliga mängder tid men en kraftfull skrivkramp, som släppte först i oktober om jag inte minns fel. Slutet av året satt jag inlåst med en baginbox och en snusdosa och skrev hela nätterna.

Den här gången har jag minimalt med tid men ingen skrivkramp. Eller rent konkret har jag inte minimalt med tid, men jag är en situationsskrivare. Behöver mina ritualer, uppvärmningen: Nu gör jag mitt kaffe och öppnar dokumentet, sätter på rätt musik och kör på tills klockan ringer. Bakfull i soffan med hela dagen tillgodo funkar inte. Trots att jag önskar att det gjorde det. När jag skriver med flyt blir det mer än fyra sidor i timmen, så bara en paus i fotbolls-VM skulle ge några tusen tecken. På kvällarna är jag sjukt trött när energiknippet Nour somnar, slappnar kroppen av och jag flyter ut över soffans kuddar. Somnar framför teven, trots att jag halvt om halvt föresatt mig att skriva.

I höst ska jag plugga sista terminen journalistik på Södertörn. Skriva c-uppsats. Därför måste jag ha boken mer eller mindre klar innan augusti är till ända. Vissa dagar stressar det mig oerhört, jag har till och med fått en stressåkomma som kallas afne (blåsor i munnen), enligt tandläkaren. Men jag ser så mycket av mig själv och min identitet i att producera, prestera, att jag inte kan leva utan egenuppsatta deadlines.

Jag måste hitta balansen. Och bli av med afnen. För satan vad den svider.