Jag korsade just hundrasidorsspärren på nya boken och mörkret sänker sig över Sankt Annas skärgård. Jag har haft det så underbart bra, outtröttliga Nour har underhållits av sin lika outtröttliga mormor, och jag har skrivit. Flyttat in i historien och längtat tillbaka till den under fikapauserna. Det är så mycket lättare att skriva den här gången, lättare att bara köra på och karaktärerna bygger sig själva. Jag hjälper dem bara på traven. Just nu känns målet i sikte, det kommer att bli en bok och den kommer att betyda mycket för mig. Så kändes det inte riktigt när jag kom hit.

Men kroppen dunkar av vemod, jag kan bara lyssna på sorglig musik när jag skriver, och de skönaste passagerna är de som gör ont. Imorgon väntar Stockholm och en tom lägenhet och jag bävar, vill inte tillbaka. Skulle kunna stanna här i veckor, månader. Skit i vädret, det får regna om det vill.

Fina Terese kom och hälsade på och mellan skrivsessionerna (i hennes fall fältarbetesrapport) gick vi på promenader och ältade livet utanför de fiktiva historiernas.

Jag har närmat mig vad det är att känna lugn här och jag saknar det redan.