Det har varit en tung vecka. Den inleddes med att en anhörig dog ifrån oss och vi lämnade Sälen en dag tidigare för att vara nära sambos mamma som skulle flyga långt för att begrava sin bror. Jag körde hyrbilen hela vägen de dryga trettio milen, jag älskar att köra, men tröttheten har förföljt mig sedan dess. Kroppen värker och jag har mardrömmar om personer som står mig nära. Vaknar tröttare än innan, släpar mig upp och längtar, saknar energin som jag inbillar mig fanns där förut.

Nour klättrade under ett obevakat ögonblick igår av pottan och tog sig ett smakprov på bajset hon lämnat efter sig. Jag blev räddare än hon, jag hoppas inga trauman skapades där, hon skrattade kort tid efteråt och verkar inte ha några men. Självklart googlade jag problematiken och hittade en tråd där ett barn ätit bajs, men uppriktigt sagt tror jag att mörkertalet är stort. Barn smakar ju på allt, det borde finnas fler trådar på samma tema.

Idag har vi varit på utflykt till Tungelsta och åt ljuvlig rotfruktssoppa i radhus. Nu har vi ätit en bit av släktälgen till middag och tittar på El clasico, hemma i Solna. Jag älskar vårt vardagsrum, att det rymmer många människor utan att det märks, och jag älskar vår balkong och alla ljusen som man spanar ut över när mörkret lagt sig.

Jag hoppas och tror att nästa vecka blir mer energifylld. Jag hoppas och tror att jag ska börja träna då, orkar mer och vaknar utvilad. Jag kan inte skylla på Nour, hur enkelt det än må vara att säga att föräldraledigheten är uttröttande. Nour är egen och egensinnig, men inte särskilt krävande.

Imorgon ska vi spana in induktionshällar inför den stundande köksombyggnationen. Jag vill vara pigg då och låt solen komma tillbaka också, två plusgrader och regn är inte vad vi önskar oss nu. I kölvattnet av vargavintern är vi alla tärda och frusna och i behov av knoppar på träden.

Badglad Nour i Sälen

Glädjefyllt häng i andra stugan

På äventyr mot Tungelsta i ärvd mössa