Men jag skrev fem sidor skönlitterär text idag. Projekt Roman 2010 är sjösatt.

Knappt två månader till fotbollssäsongen och jag är så ur form att jag har kronisk förtviningsvärk i kroppen. Jag har ”jämfört” gym, på pappret självfallet enbart (Pris, barnvakt, närhet), i flera månader utan att fatta ett beslut.

Min sambo kallade mig just för benrangel när jag framförde en spontandans i vardagsrummet.

Jag måste gräva fram den där tummen ur röven snart, eller snarare hand med tillhörande arm. Innan jag välter eller flyger min kos, som ett visset löv i vinden.

Och nu kom solen fram också. Heja våren!

Journalisten frågade idag hur det känns, att kunna växla från en vardag och ett nu i en lägenhet i Solna, till tidigt åttiootal i inbördeskrigets Mocambique. Och framför allt, att kunna hoppa mellan att ha en levande pappa och en död, med en knapptryckning.

Det är svårhanterligt. Tårarna hjälper inte riktigt. Jag har aldrig hört honom prata så här, jag vill prata tillbaka, jag vill veta vem han hade varit, blivit, vart vi hamnat. Det där om:et, som är så lätt och så farligt att fastna i, som kan äta upp en, ta all tid, föra alla tankar och känslor bort från nuet. Jag har i många år suttit med det där om:et som ett galler omkring mig och jag vill inte dit igen. Men när pappa pratar om sommaren som kommer, om somrar i en framtid många år framåt, om sina, våra planer i en senare del av livet. Då är det lätt att fastna igen. För det vi kom hem till, sorgens Sverige som var mörkt och kargt och hopplöst, var så tungt att börja om i, gå vidare i.

Jag tänker på vad sambo sa när vi strosade härom dagen och jag just lyssnat på det första bandet. Liksom för mig har hans liv gjort plötsliga vändningar. Att vi ens hamnade i samma land till slut kan tyckas som en slump. Eller som ödet, beroende på hur man väljer att se det. Och jag är lycklig i mitt liv, så som det blev, jag vill inte ändra någonting.

I slutet av det senaste bandet kommer jag in i rummet iklädd pappas stora skor, hans shorts och tröja. En liten pajas, kallar han mig och jag kluckar av fniss, så högt att nästan bara hundar kan höra, och jag kan minnas den där känslan av bekymmerslös glädje. Det får mig också att tänka på drömmen jag hade, bara någon dag efter att pappa dog, då han kom gående längs vår gata i Beira med en resväska i handen och sa att han var hemma nu.

Och det galna med bandet, som är inspelat den 29 februari 1984, är att han pratar om att vi alla äntligen är friska igen. Att han är tillbaka på jobbet, mamma snart också. Allt är som vanligt. Det är så ofattbart att han ska dö. Och kanske är det därför jag fått för mig att han flyttat in hit i vår lägenhet i Solna. Kanske därför det händer massa konstiga saker här hemma. För att logiken saknas. Tidsglappet mellan bandets nu och verklighetens fem dagar senare, behöver fyllas i av något som får mig att förstå.

Nour och jag har lekt ikväll. Jag har byggt klosstorn, hon har raserat dem och slungat iväg klossarna med ett skratt. Nu sover hon och jag sitter i den gröna fåtöljen jag fått av brorsan, med ett glas vin framför datorn. Jag har tänt ljus i fönstret och ställt fram pappas bild, den harmoniska som gjordes i mängder av kopior när vi kom hem, så att alla fick en var. Jag gottar mig i tankarna på hur det hade varit om han levt. Tänker på det fantastiska brev som Nour fick av min farbror, pappas bror, i somras som ett Välkommen till världen.

Anders skulle ha älskat dig skrev han.

Jag ska göra allt jag kan för att hon ska förstå varför. Och jag har brev, band, bilder och många människors minnen till hjälp på vägen.

Jag har aldrig mått så bra som nu säger pappa. Jag pausar bandet, pausar tiden. Han är lycklig. Jag är lycklig.

Men ikväll tänker jag vara ledsen.

Den här finfina presenten fick jag av sambo när han kom hem från jobbet idag. Han hade hittat dem på ett bokbord i Botkyrka och vad passar bättre än dessa efter helgens revolt på släktmötet. Efter den yngre generationens brainstorming i fredags, höjde jag rösten i lördags och är numera en av medlemmarna i Projektgruppen för nyförvärv inom ELE trävaru AB. Den första kvinnan någonsin att tillägga. Under släktens 100-åriga historia har ingen kvinna innehaft en styrelsepost eller dylikt, trots en kvinnlig ägarandel på 40 procent. På vissa platser går jämställdhetsarbetet långsamt, särskilt inom slutna sällskap som släktföretag och internatskolor inbillar jag mig. Men undrens tid är inte förbi.

Mamma kom förbi idag och lämnade över ännu ett pappaband. Detta är en hel timme lång och spelades in tre dagar innan han dog. Kuvertet är poststämplat i Beira den 5 mars 1984. Han dog den 4:e. Mamma hittade det hemma hos Ingrid, en av pappas bästa vänner, som även hon haft det i en låda i 26 år.

Jag blev tårögd bara av att ha det i handen.

Meningen är att jag ska hålla mig tills imorgon, då jag ska lyssna tillsammans med en P1-journalist som samlar kassettbandshistorier. Jag hoppas att han inte har problem med gråtande intervjuoffer.

Poststämpeln.

Min första riktiga vecka som föräldraledig (utan jetlag och sovmorgnar) lider mot sitt slut. Den har varit omtumlande, rolig och lite jobbig. Jag var helt inställd på att leka hela dagarna, men oförberedd på hur mycket jag skulle sakna det ”gamla livet”. Hetsen, stressen, mötena, kreativiteten. Jag tror att jag kommer kunna blanda senare, jag tror att alla typer av omställning tar sin tid, och jag borde ha kunnat gissa mig till att jag skulle känna såhär. Rädd för slentrian som jag är. Men jag är ändå chockad och lite nere av att vara just chockad. Jag vill ju njuta och dricka latte, inte tänka sönder hjärnan.

Vi har varit en del på Rum för barn och på bibblan vid Fridhemsplan och Nour är en fantastisk liten person att hänga med. Orädd, social och nyfiken kastar hon sig över vuxna som barn och jag är ett bihang nu. Nours mamma, ingen vet mitt namn, förutom kvinnan idag som frågade strax innan hon gick hem med sin Daisy under armen.

Och nog vände det idag. Det var när jag och Nour städade badrummet tillsammans som jag slogs av lyckan. Nour på pottan med badankan i högsta hugg, jag som visade hur man skrubbar en toalettstol och hon skrattade, viftade med armarna och… jag har känt mig lycklig sedan den stunden.

Bild från förra veckans rullator-rejs i Igelboda.

Bjöds på mysig tacodinner hemma hos Clärfi ikväll. Mycket kärlek, omtanke och god mat. Vi hade en lång lista av saker vi skulle prata om, men våra barn hade för mycket energi. Jag är hemma igen och listan är oavbockad.

Nästa gång blir det barnfritt med planka och stöl istället.

Det var mycket folk, sol men frusna tår. Nour, sambo, svärmor och Lina som sällskap och känslan av att världen går att förändra.

Igår fick jag ett band av mamma, som vi spelat in och skickat från Moçambique i årsskiftet 1983/84, och som nådde Sverige först efter pappas död.

I 26 år har det legat i en låda hemma hos min farbror, olyssnat. Igår kväll riggade jag bandspelaren, stängde alla dörrar, tryckte på play och la mig på sängen.

Det var magiskt. Och lamslående sorgligt. Det värsta är när vi pratar om framtiden. Om vad vi längtar efter, om vad vi önskar oss i födelsedagspresent. Vad vi ska göra när vi kommer tillbaka till Sverige.

I slutet sjunger vi en sång jag och brorsan, som vi just hade lärt oss alla (åtta tror jag) verserna till:

Det var en gång en flicka som hette Josefin,
Josefin fin fin, Jose Jose Jose fin.
Den enda skatt hon ägde, det var en symaskin,
symaskin skin skin, syma ma ma ma ma maskin.

Jag hade glömt att jag kunnat den sången, som är så morbid. Bilden av Josefin som sitter och trampar på havets botten. Men jag minns nu att jag älskade den, jag minns att jag sjöng den mycket, efter att vi kommit hem till Sverige igen.

Pappa berättar om baden vi tar varje dag, om att vi firat nyår, om alla brev vi fått. Att han haft jour på sjukhuset och tagit emot fyra skottskador på en dag. Banditerna har sprängt elledningarna och generatorn brummar i bakgrunden. Efter sången säger han att bandet börjar ta slut och det är dags att säga hej då.

Ha det så jättebra, säger han. Vi hörs snart igen.

Och så tog bandet slut. Och jag la kudden över huvudet och grät, tills tröttheten vann och jag somnade.

Internationella kvinnodagen och tiden är kommen för Nours första demonstration. Barnvagnsmarchen i Kungsträdgården kl. 12.00.