Jag var i stan, vid NK. Mörkret låg tätt och människorna som rörde sig var ansiktslösa skuggor. Plötsligt en kvinna och hennes kanske femåriga dotter framför mig. Kvinnan hade ett litet nyfött barn i sina armar, för tidigt fött kunde jag se, på hur litet det var och på grund av allt hår som det hade i ansiktet.

Kvinnan kunde inte svenska och när jag frågade vad som hade hänt svarade hon inte. Hon var dessutom i chock, hon hade fött för tidigt, mitt på gatan.
Får jag hjälpa dig? frågade jag, men hon förstod inte, hon var så matt, orkade inte och jag tog barnet i mina armar. Jag ska hjälpa dig viskade jag och började springa. Ropade åt dottern och mamman att följa efter. Jag visste att Danderyds neonatalavdelning låg någonstans på Hamngatan, men jag hittade inte ingången. Vägen tog slut och naturen tog vid. Jag måste till ett sjukhus.

Jag nådde RFSU:s lokaler, de hade haft möte och folk vällde ut genom dörren.
Ring ambulans, jag har ett för tidigt fött barn här skrek jag frustrerat och den lilla började kallna. Skulle inte överleva. Jag borde ha tänkt på hud mot hud, hur hade jag kunnat glömma hur viktig min kroppsvärme var!? Jag la barnet innanför tröjan, den lilla kalla kroppen mot mitt bröst.

Ambulansen kom, två sjukvårdare kom springande med en kuvös. Mamman var inte där, hur skulle hon hitta sitt barn nu? Och hur skulle jag klara av att skiljas från det. Jag ville inte. Jag ville stanna, jag ville ta hand om det.

Jag vaknade, så fruktansvärt sorgsen. Jag vill veta hur det gick, om det barnet hittade sin mamma igen.

Jag vill att det ska flytta in här och bo med oss.