Den här finfina presenten fick jag av sambo när han kom hem från jobbet idag. Han hade hittat dem på ett bokbord i Botkyrka och vad passar bättre än dessa efter helgens revolt på släktmötet. Efter den yngre generationens brainstorming i fredags, höjde jag rösten i lördags och är numera en av medlemmarna i Projektgruppen för nyförvärv inom ELE trävaru AB. Den första kvinnan någonsin att tillägga. Under släktens 100-åriga historia har ingen kvinna innehaft en styrelsepost eller dylikt, trots en kvinnlig ägarandel på 40 procent. På vissa platser går jämställdhetsarbetet långsamt, särskilt inom slutna sällskap som släktföretag och internatskolor inbillar jag mig. Men undrens tid är inte förbi.

Mamma kom förbi idag och lämnade över ännu ett pappaband. Detta är en hel timme lång och spelades in tre dagar innan han dog. Kuvertet är poststämplat i Beira den 5 mars 1984. Han dog den 4:e. Mamma hittade det hemma hos Ingrid, en av pappas bästa vänner, som även hon haft det i en låda i 26 år.

Jag blev tårögd bara av att ha det i handen.

Meningen är att jag ska hålla mig tills imorgon, då jag ska lyssna tillsammans med en P1-journalist som samlar kassettbandshistorier. Jag hoppas att han inte har problem med gråtande intervjuoffer.

Poststämpeln.