Min första riktiga vecka som föräldraledig (utan jetlag och sovmorgnar) lider mot sitt slut. Den har varit omtumlande, rolig och lite jobbig. Jag var helt inställd på att leka hela dagarna, men oförberedd på hur mycket jag skulle sakna det ”gamla livet”. Hetsen, stressen, mötena, kreativiteten. Jag tror att jag kommer kunna blanda senare, jag tror att alla typer av omställning tar sin tid, och jag borde ha kunnat gissa mig till att jag skulle känna såhär. Rädd för slentrian som jag är. Men jag är ändå chockad och lite nere av att vara just chockad. Jag vill ju njuta och dricka latte, inte tänka sönder hjärnan.

Vi har varit en del på Rum för barn och på bibblan vid Fridhemsplan och Nour är en fantastisk liten person att hänga med. Orädd, social och nyfiken kastar hon sig över vuxna som barn och jag är ett bihang nu. Nours mamma, ingen vet mitt namn, förutom kvinnan idag som frågade strax innan hon gick hem med sin Daisy under armen.

Och nog vände det idag. Det var när jag och Nour städade badrummet tillsammans som jag slogs av lyckan. Nour på pottan med badankan i högsta hugg, jag som visade hur man skrubbar en toalettstol och hon skrattade, viftade med armarna och… jag har känt mig lycklig sedan den stunden.

Bild från förra veckans rullator-rejs i Igelboda.