Den 4 mars 1983 klev jag och resten av familjen ur ett plan på Beiras flygplats för ett liv i Moçambique. 42 grader i skuggan och brorsan vände i dörren, ville åka hem till Sverige igen.

Den 4 mars 1984, exakt ett år senare, dog min pappa efter en kort tids sjukdom, på sjukhuset i samma stad.

Den 4 mars 2008, återvände vi för första gången i samlad trupp, mamma, brorsan och jag, till vårt gamla hus i Beira. Kvinnan som bodde där berättade att pappa störde dem på nätterna. Att han osaligt strosade omkring och åt upp deras mat.

Hon hoppades att vi kunde ta med honom därifrån, döda människor hänger oftast kvar för att de inte fått ta avsked. Och nu var hela familjen samlad igen, på samma dag som han dog 24 år senare. Större symbolisk kraft är svår att hitta.

Jag vet inte om hon fick rätt. Jag har tänkt maila så många gånger men inte kommit mig för. Men jag hoppas att pappa hakade på oss hem och finns omkring oss.

Den 4 mars 2009 fyllde Nour sex veckor och vi fick löftet om att äntligen få åka hem från neonatalavdelningen på Danderyds sjukhus. Nour var fortfarande så liten då, så skör med sonden som hängde och slängde och konstant provocerade henne att slita ut den ur näsan. Samtidigt så stark och egensinnig och ojojoj vad vi längtade hem då, bort från sjukhuskorridorerna.

Den 4 mars 2010 försöker jag skriva ett blogginlägg samtidigt som Nour far som en projektil genom lägenheten och försöker stoppa fingrarna i alla de löst sittande eluttag som finns. Livet gör som det vill. För ett år sedan var det omöjligt att föreställa sig att den lilla klumpen skulle bli en rufsig människa. Fortfarande känns det så overkligt att vara förälder. Overkligt att jag snart är lika gammal som min pappa blev, overkligt att Nour är min, att vi har gjort henne.

Att jag lugnade ner mig och slutade vara ledsen till slut. För jag ägnade väldigt många år åt att vara ledsen, över allt det jag önskade att jag haft men ansåg mig ha förlorat.

Nour är ett väldigt lyckligt barn. Jag hoppas att hon får fortsätta vara det.

Om en stund ska vi till farmis i Igelboda och äta en bakelse i pappas ära. Med mycket grädde, liksom grädden han enligt andra älskade, grädden som de bjöd pappas spöke på i Beira.

Och för ungefär en kvart sedan fick jag mitt livs första hemleverans av matvaror. Oerhört höga vuxenpoäng på det, får man väl säga?

Jag, fyra år gammal, med pappa och brorsa på stranden i Beira.

Nour, sex veckor, får äntligen chilla hemma i soffan.