Morbror Gunnar

Solen skiner idag med. Nu drar vi ut på stan för att träffa morbror Gunnar. Härliga tider.

utpastan

Bradag

Idag är en bra dag. Måndag. Ljust ute och klockan är 17.33, sommartider hej hej. Jag är uppochner just nu, har haft lite svårt att vänja mig vid det nya livet som sagt. Tagit ut det både på dem som inte förtjänar det alls och på dem som åtminstone förtjänar det lite grann. Men just idag känns allt bra. Hade visserligen en mardröm där jag slogs och var väldigt arg, men Nour tog sovmorgon (sommartider hej hej) och kaffet smakade ljuvligt. De arga känslorna släppte snabbt och jag tog bussen till Lotta vid Odenplan. Flanerade, solen dök fram, jag såg innerstaden och promenadstråk och Djurgårdsbron och pratade skön skit. Vi lunchade med Brett som jag inte sett sedan december och sponanknackade på tredje och fjärde kompis fönster på Karlbergsvägen på väg mot bussen. Drack te i deras fantastiska vardagsrum.

Nu är vi hemma. Nour hänger i sitt rum, hon älskar sitt rum, kan vara därinne i timmar, just nu spelar hon på sin minisynth och gungar i takt med tonerna. Våren, ljuset, en skön känsla i kroppen. Hantverkaren som lovat att skicka en offert, som jag trodde skulle vara annorlunda för att hon var kvinna, gick rakt mot mina föreställningar (fördomar?) och var likadan som alla andra hantverkare (utom Leif självklart) som jag haft att göra med. Hör inte av sig, svarar inte på mail, skickar inte offerten hon lovat. Förra veckan var jag jättearg på henne, nu känner jag ingenting. För jag har en bra dag, en glad dag, då livet känns helt okej oavsett.

Sigtunabesöket var spännande. Jag valde att inleda med att läsa en av de mest provocerande bitarna, den där Elin är hemma hos sin morbror och ifrågasätter skolans strukturer. Några skruvade sig betänkligt och tystnaden låg tung efteråt. Vissa saker är svåra att prata om, behandlas med den där så plågsamma tystnaden, men jag är ändå stolt över mig själv för att ha vågat ta upp ämnet. Senare lossnade spänningarna i besökarnas axlar, vilket ledde till en bra diskussion och intressanta frågor. Fick bland annat svara på hur det känns att kallas för förrädare. Aningen väntat, ändå lite jobbigt, men jag gav åtminstone ett uppriktigt svar.

Sedan åt jag middag på mitt gamla elevhem, väldigt mycket var sig likt och jag blev nostalgisk såklart. Pratade minnen, traditioner och invigningar med tjejerna som bodde där. Fick skjuts av sambo tillbaka till Stockholm i lånad bil (som han lyckades hitta efter att ha missat pendeln han skulle möta mig på) och avslutade med cava på en bar vid Mariatorget. Somnade med en känsla av att vilja storgråta, vilket jag ofta gör när hjärnan fått jobba hårt.

Men idag är det måndag. En bra dag. Nour spelar fortfarande på sin synth inne i sitt rum, och ljuset är kvar, klockan 17.55.

Kameran laddad igen

IMG_0668

IMG_0690
SSHL i torsdags:

IMG_0737
Nour och kära gamla Cissi, på kafé i lördags:

v-day
Nour och Apan på V-day, senare samma dag.

Nours framtänder

finnour

Och så här mysigt hade vi det i fredags, tillsammans med Moneypenny, som tog denna bild. Kolla in Nours framtänder, de är slutligen här för att stanna, åtminstone för några år.

(och för att stilla upprörda röster i sin linda, är det te i glaset, inte öl)

Foto: Anna Häggström

Aldrig i livet ska jag klå mina barn

Bild 155

Nours sovrumskonst inramad och klar. Den högra hängde även hemma hos Hilda, barnens största vän och beskyddare, som jag bodde hos varje sommar som liten.

Jag ska snart skriva mer om besöket i Sigtuna, jag var så utmattad efteråt att jag inte har orkat.

Laddar

Sitter vid köksbordet med ett myller av halvskrivna post-its och funderar på vad som är viktigast för mig att förmedla idag. Att åka till skolan där min roman faktiskt utspelar sig är speciellt, drömde självfallet hela natten att jag var elev där igen och satt i en buske och försökte anteckna. Jag ska få en rundvandring och äta middag på mitt gamla elevhem. Ta med sambo och visa de tre rummen jag bodde i.

Jag bläddrar mig fram, kapitel för kapitel för att hitta den bästa biten att läsa. Började scrolla pdf-en för den allra första versionen och fastnade. Mycket är annorlunda men mer än jag trott är likadant. En våg av pepp drar genom kroppen, jag måste tvinga mig själv att skriva mer. Det finns en bok därinne som behöver komma ut.

Nour hostar i sömnen. Hoppas att hon blir fri från den där skiten snart, jag vet hur jobbigt det är att inte kunna sova på grund av en hals som kliar. Även om hon saknar orden att uttrycka just det, tror jag att hon känner så.

Imorgon

Imorgon eftermiddag ska jag till Sigtunaskolan och prata. Om vad sitter jag och klurar på just nu. I sista sekunden som alltid.

Delar av natten

Jag var i stan, vid NK. Mörkret låg tätt och människorna som rörde sig var ansiktslösa skuggor. Plötsligt en kvinna och hennes kanske femåriga dotter framför mig. Kvinnan hade ett litet nyfött barn i sina armar, för tidigt fött kunde jag se, på hur litet det var och på grund av allt hår som det hade i ansiktet.

Kvinnan kunde inte svenska och när jag frågade vad som hade hänt svarade hon inte. Hon var dessutom i chock, hon hade fött för tidigt, mitt på gatan.
Får jag hjälpa dig? frågade jag, men hon förstod inte, hon var så matt, orkade inte och jag tog barnet i mina armar. Jag ska hjälpa dig viskade jag och började springa. Ropade åt dottern och mamman att följa efter. Jag visste att Danderyds neonatalavdelning låg någonstans på Hamngatan, men jag hittade inte ingången. Vägen tog slut och naturen tog vid. Jag måste till ett sjukhus.

Jag nådde RFSU:s lokaler, de hade haft möte och folk vällde ut genom dörren.
Ring ambulans, jag har ett för tidigt fött barn här skrek jag frustrerat och den lilla började kallna. Skulle inte överleva. Jag borde ha tänkt på hud mot hud, hur hade jag kunnat glömma hur viktig min kroppsvärme var!? Jag la barnet innanför tröjan, den lilla kalla kroppen mot mitt bröst.

Ambulansen kom, två sjukvårdare kom springande med en kuvös. Mamman var inte där, hur skulle hon hitta sitt barn nu? Och hur skulle jag klara av att skiljas från det. Jag ville inte. Jag ville stanna, jag ville ta hand om det.

Jag vaknade, så fruktansvärt sorgsen. Jag vill veta hur det gick, om det barnet hittade sin mamma igen.

Jag vill att det ska flytta in här och bo med oss.

Ränderna går aldrig ur

Bild 150

Blev nästan omnämnd i DN igen idag.

Helgen i ord utan bilder

Kameran laddade ur sig i torsdags och trots flera dagar på mig att komma ihåg att ladda dem, glömde jag. I fredags kväll (precis när Willy dansade i Lets dance) insåg jag att barnkalaset jag och Nour skulle på dagen därpå, inte var på lördagen utan på söndagen. Då vi redan hade ett kalas inbokat, vilket lite pajade vår perfekta gräsänkehelg med sambo i Skåne. Istället för att glida runt och kalasa i dagarna två, skulle vi få skynda mellan två punkter under samma söndag med tidsbrist som ledord och lördagen tom!

Men lördagen bjöd på sol och mamma kom på besök och jag fick låna hennes bil till Ikea. Jag var millimeter från att välja kommunalt färdmedel istället, för jag har aldrig kört bil ensam. Med undantag från en liten tripp Essingen-Hornstull och Bjärka Säby-Sturefors i höstas. Men Ikea är i en annan liga, det är E4, det är trängsel.

Men slutligen tog jag mig i kragen och vilken kick sen, att göra det själv. Kunde passa på att handla massa onödigt också. I högtalarna på Ikea, bland ca 10 000 shoppinglystna människor, sa de att kortbetalningssystemet tyvärr var trasigt och att samtliga kunder uppmanades ta sig till bankomaten vid Ica Maxi för kontantuttag. Jag hade åtta kronor i plånboken och hade inte ätit lunch. Eller vi var faktiskt två, Terese var också där med mig. Hon bor i Vårberg, så hon promenerade dit och det enda(?!) hon köpte var en handduk. För fem kronor.

Slutligen lyckades vi äta och handla och betala och fylla bilen. Jag skjutsade hem Terese, men på väg mot Solna fick jag fläckseende, alltså fläckar av skyltar mm försvann och väl hemma fick jag huvudvärken från hell. Lik den jag hade när jag var gravid och övningskörde. Jag låg som en amöba i soffan och försökte titta på Män som hatar kvinnor, men fick skita i att det var lördag och gå och lägga mig.

Söndag var kalasdag och solen sken inte längre. Istället bjöds vi på tidernas sämsta promenadväder och halvvägs mellan 62:ans hållplats och dit vi skulle var jag och barnvagnen så snötäckta att vi kunnat misstas för en snödriva. Men kalasen var skoj, Nour var så glad och hemma hos Bruno 5 år sprang alla skrattande runt runt i bullrande cirklar. Nour stod på knä och vevade med armarna, påhejande och kanske tänkte hon att En dag kommer jag också att springa.

Vi kom hem och jag riggade diaprojektorn som mamma lämnade i fredags och när sambo kom med tåget kollade vi oss tillbaka ett tjugotal år i tiden. Sedan kollade vi Johan Falk på fyran och det sista jag minns av dagen är min egen röst som sa att dokumentären jag gjorde 2006 hette Mitt Afrika. Men det var ren och skär lögn.

Imorse inledde jag och Nour dagen med att fika med Elin på Kaffe på St Paulsgatan. Solen sken igen och jag fick träffa Elins kille, som var lite sugen på att träna vårt lag. Eller spela i det, jag försökte värva honom till alla möjliga poster, han är tydligen grym på allt.

Nu är klockan 14.00. Nour somnade på väg till öppna förskolan så vi är inte där utan hemma. Jag borde passa på att förbereda mig inför torsdagens författarbesök i Sigtuna. Istället bloggar jag och slösurfar och om 25 minuter börjar sångstunden. Undrar om Nour vaknar innan dess?

Nej, det gjorde hon inte.