Har märkt att det har börjat hända saker på amningsfronten där hemma. Eller kanske snarare på anti-amningslobby-fronten. Håller ju på med en bok om flaskmatning med Johanna och blir både peppad och förbannad av det här och det här. Förs inte tankarna ohejdat till indoktrinering?

Trots att skillnaderna för hälsan mellan flaskmatning och amning i många fall är små ska alla i samhället, från myndigheter till medier, förespråka amning för svenska barn. Det är kontentan av en deklaration som Sverige skrivit under.

(Taget härifrån)

Men vi har ännu inte hittat ett förlag till vår bok. Kan det ha att göra med den undertecknade deklarationen?

Jag har även lämnats med hakan vid golvet efter att ha skummat mig igenom KAOSET som utbrutit med anledning av att Birgitta Olsson tänker arbeta trots att hon ska bli morsa till hösten. Och att Alex Schulman vars blogg jag verkligen gillar och som jag trott varit en man av jämlikt föräldraskap, gör detta underliga utspel. Grundat i dålig självkänsla möjligtvis, för jag är övertygad om att han är en fullt duglig primärförälder. Eller så driver han bara med oss som vanligt. Glädjande nog får han ett indirekt svar av sin författarkollega Camilla Läckberg här.

Sist men inte minst hittade jag denna underbara recension av min redan existerande bok. En person som verkligen fångat vad jag vill berätta. Särskilt stycket om språket gillar jag.

Inte är jag ledsen över att missa tidernas snöigaste februari i Sverige, men lite längtan känner jag ändå över att inte sitta med dygnet-runt-uppkoppling och kunna kasta mig ut i debatten.

Jag hoppas att alla våra arbetslösa/föräldralediga/sysslolösa vänner och bekanta har lust att hänga mycket och ofta med mig och Nour i vår. Stibulansibban ligger som sagt väldigt högt efter ett par veckor i Arica.

Vi blev bjudna på världens godaste, största asado ikväll och jag är mätt. Nog lite full också och wao vad spanskan flyter och skämten sitter med lite vin i kroppen. Nu har nästan alla somnat ifrån det som var något av ett avsked, för imorgon är sista dagen och därefter drar vi vidare till Peru.

Vi har redan lovats möte på flygplatsen i Lima av mamman till en vän som bor där (mamman bor där alltså), så läget känns lugnt, men vemodet krafsar lite inifrån, avskeden här är så stora. Vi vet aldrig när vi ska ses igen.

Nour är fortfarande allas älskling och hennes namn skriks ut i många olika konstellationer, så fort någon får syn på henne. ”Nors, No, Naor, Nour”. Armar utsträckta mot henne i eufori. Hon har haft sitt livs lyckligaste veckor här tror jag och hon känner sig som del av gänget. Som Pricken som hittat hem. Och för tre dagar sedan sa hon ”mamma” för första gången, efter månader av pappande. Det var ljuvligt.

Nu ska jag sova.

Snart en vecka i Arica och tiden lunkar i ett behagligt tempo, samtidigt som den flyger. Om en knapp vecka ska vi vidare till Lima och därifrån till San José. Nour vill knappt äta vanlig mat längre, helst bara frossa i frukt, och mostrarna försöker även stundtals ge henne godis bakom vår rygg, trots våra hyttande nävar.

Igår invigdes den stora karnevalen och vi hade fått platser på första parkett, av en av mostrarna som är en av huvudarrangörerna. Nour var eld och lågor av alla färger och danser, hon vevade med armarna och tjoade, men det var 48 grupper som det skulle ta ett dygn att dansa förbi, så vi stannade inte till slutet.