Vi har fått livstecken från kusinerna i Santiago, via facebook. De ligger samlade i en hög i vardagsrummet och inväntar efterskalv. Telefonerna är fortfarande nere så via Sverige vidarebefordrade vi hälsningen till de anhöriga i norr. Så sjukt jobbigt för dem att inte kunna nå varandra. Ingen el, inget vatten. Men internet finns, denna fantastiska uppfinning. Tv:n susar vidare och löpen på nätet och det är svårt att slita sig, svårt att sluta leta tecken av olika slag om hur läget egentligen är.

I Madrid åkte vi in till stan och käkade lyxmiddag med min syssling Lars. Mätta och jetlagförvirrade är vi nu tillbaka på hotellet, klockan är midnatt men i hjärnan sju timmar mindre. Ovanpå det knappt någon sömn på planet. Nour tror att klockan är dag, hon kryper mellan rummen och ylar av glädje. Vi bor i ett underligt komplex med kök och vardagsrum, så nybyggt att det varken finns krokar eller kastruller. Spisen, tvättmaskinen och diskmaskinen saknar ström. Men det är åtminstone gratis.

Nu: sängen. Imorgon: Sverige.

Lars i sitt kök.