Vi är okej. Vi kom undan. Tack för omtänksamma undringar och sms. Vi landade nyss i Madrid och möttes av nyheten om en jordbävning i Chile. Nu sitter vi paralyserade framför tvn på hotellet i betongförorten och når liksom alla andra, inte fram till våra anhöriga där nere.

Igår var vår sista dag i San Jose och vi bestämde oss för att återvända till restaurangen vi satt på när jordbävningen förra året slog till. Resan upp var chockartad, hus som fortfarande hängde från berget, raserade vägar under återuppbyggnad. Läskigt men härligt att få visa Nour platsen som blev skälet till hennes för tidiga födelse. Vi drack samma jordgubbsmilkshake som sist, satt på samma stolar med samma häpnadsväckande utsikt.

Och så händer detta. 8,8 är en obegriplig siffra. Jag är så tacksam att vi inte hamnade mitt i. Så ledsen för människorna som inte kom undan, skräcken att väckas av skalvet, risken att begravas levande. Jag oroade mig lite grann innan vi åkte iväg på vår resa, tänk om vi är katastofmagneter, tänk om något händer Nour. Att det tog oss fram till allra sista dagen att åka upp till Poas var för att vi inte vågat tidigare. Slutligen lät vi oss övertygas av statistiken. Risken för ett skalv två gånger på samma plats, är praktiskt taget obefintlig.

Jag hoppas att alla är okej. Särskilt tänker jag på Kamila, som är gravid och bor i flervåningshus i Santiago. Vi kom undan. Det känns som med hjärtat i halsgropen. När vi var i luften skakade världen.