Efter några felåkningar, en ögonvittnesskildring av obehaglig motorcykelolycka mellan två fartdårar och efter att nästan ha mosats av en galen långtradare vid vänstersväng, var vi äntligen på väg till Santa Teresa. Trafiken här är helt galen och jag misstänker att folk kör ihjäl sig som flugor.

I Puntarenas tog vi färjan över, skumpade på samma sandiga vägar som för ett år sedan, då jag panikslaget höll händerna om magen och sammandragningarna avlöste varandra. Nu var jag inte gravid längre, det var dagsljus och mindre skrämmande. Nour sov där bak, prickig efter nattens myggattack. Helst skulle jag vilja haunt them down och plåga dem på ett barbariskt vis, jävla blodsugare.

Och nu sitter jag i mammas gamla rummis Annas hus, med ett glas vin vid min sida, och blickar ut över detta. Längst bort är den milslånga stranden och havet, knappa hundra meters stig bort. Ett stort sovrum med AC, Nour har en dubbelsäng som hon och hennes femton kusiner skulle få plats i, vi har en annan. Och vardagsrummet och köket saknar väggar, djungeln är våra väggar. Tydligen var det restaurang här tidigare.

Jag tror att jag aldrig varit på en perfektare plats. Här skulle jag kunna sitta resten av livet, dricka vin och skriva bestsellers.