Nour är frisk igen och vi har nått mostrarna och kusinerna i norr. Idag har vi hängt på stranden och kom just mosiga och varma tillbaka till huset.

Ända sedan jag pluggade spanska på gymnasiet har jag varit besatt av tanken på churros. De åt dem hela tiden i textböckerna och verkade så gott. Sist jag var här provade jag första gången och idag när churrosmannen med churrosvagnen kom plöjande på stranden, hoppade hjärtat över ett slag.

Nour doppade, efter mycket om och men, äntligen fötterna i havet.

Att säga hej då till Santiago var sorgligt, Bea följde oss till flygplatsen och vi grät mycket allihop. Men jag hoppas och tror att våra vägar snart kommer att mötas igen.