Ljuva hem

Vi är hemma igen. Ljuset hängde kvar ända till femtiden och trottoarerna var skottade, så jag kände faktiskt ett rätt starkt sting av lycka när jag klev ur taxin på Råsundavägen. I lägenheten väntade nylagad mat och Nour firade att hon numera kryper snabbt som blixten, med att köra ett par varv genom lägenheten.

Vi har även fått tag i sambos systrar i Santiago, de är efter omständigheterna okej.

Nu återstår att vända tillbaka vårt och Nours dygn, som är aningen skevt. Hon somnade utmattad vid sju, men vaknade nyss och verkar tro att det är eftermiddag och dags att leka. Jag hoppas att hon ändrar sig när hon ser att det är mörkt som natten ute. Känner nämligen att jag rasar ihop av trötthet snart, samtidigt som hjärnan varvar upp timme för timme.

På tv stormar Chiles invånare affärer för att få mat, en svensk tog ännu ett brons och Beck bekämpar brottslighet.

Släkten är värst

Vi har fått livstecken från kusinerna i Santiago, via facebook. De ligger samlade i en hög i vardagsrummet och inväntar efterskalv. Telefonerna är fortfarande nere så via Sverige vidarebefordrade vi hälsningen till de anhöriga i norr. Så sjukt jobbigt för dem att inte kunna nå varandra. Ingen el, inget vatten. Men internet finns, denna fantastiska uppfinning. Tv:n susar vidare och löpen på nätet och det är svårt att slita sig, svårt att sluta leta tecken av olika slag om hur läget egentligen är.

I Madrid åkte vi in till stan och käkade lyxmiddag med min syssling Lars. Mätta och jetlagförvirrade är vi nu tillbaka på hotellet, klockan är midnatt men i hjärnan sju timmar mindre. Ovanpå det knappt någon sömn på planet. Nour tror att klockan är dag, hon kryper mellan rummen och ylar av glädje. Vi bor i ett underligt komplex med kök och vardagsrum, så nybyggt att det varken finns krokar eller kastruller. Spisen, tvättmaskinen och diskmaskinen saknar ström. Men det är åtminstone gratis.

Nu: sängen. Imorgon: Sverige.

IMG_0562Lars i sitt kök.

Ödets ironi

Vi är okej. Vi kom undan. Tack för omtänksamma undringar och sms. Vi landade nyss i Madrid och möttes av nyheten om en jordbävning i Chile. Nu sitter vi paralyserade framför tvn på hotellet i betongförorten och når liksom alla andra, inte fram till våra anhöriga där nere.

Igår var vår sista dag i San Jose och vi bestämde oss för att återvända till restaurangen vi satt på när jordbävningen förra året slog till. Resan upp var chockartad, hus som fortfarande hängde från berget, raserade vägar under återuppbyggnad. Läskigt men härligt att få visa Nour platsen som blev skälet till hennes för tidiga födelse. Vi drack samma jordgubbsmilkshake som sist, satt på samma stolar med samma häpnadsväckande utsikt.

Och så händer detta. 8,8 är en obegriplig siffra. Jag är så tacksam att vi inte hamnade mitt i. Så ledsen för människorna som inte kom undan, skräcken att väckas av skalvet, risken att begravas levande. Jag oroade mig lite grann innan vi åkte iväg på vår resa, tänk om vi är katastofmagneter, tänk om något händer Nour. Att det tog oss fram till allra sista dagen att åka upp till Poas var för att vi inte vågat tidigare. Slutligen lät vi oss övertygas av statistiken. Risken för ett skalv två gånger på samma plats, är praktiskt taget obefintlig.

Jag hoppas att alla är okej. Särskilt tänker jag på Kamila, som är gravid och bor i flervåningshus i Santiago. Vi kom undan. Det känns som med hjärtat i halsgropen. När vi var i luften skakade världen.

Heliga Teresa

IMG_0498

Efter några felåkningar, en ögonvittnesskildring av obehaglig motorcykelolycka mellan två fartdårar och efter att nästan ha mosats av en galen långtradare vid vänstersväng, var vi äntligen på väg till Santa Teresa. Trafiken här är helt galen och jag misstänker att folk kör ihjäl sig som flugor.

I Puntarenas tog vi färjan över, skumpade på samma sandiga vägar som för ett år sedan, då jag panikslaget höll händerna om magen och sammandragningarna avlöste varandra. Nu var jag inte gravid längre, det var dagsljus och mindre skrämmande. Nour sov där bak, prickig efter nattens myggattack. Helst skulle jag vilja haunt them down och plåga dem på ett barbariskt vis, jävla blodsugare.

Och nu sitter jag i mammas gamla rummis Annas hus, med ett glas vin vid min sida, och blickar ut över detta. Längst bort är den milslånga stranden och havet, knappa hundra meters stig bort. Ett stort sovrum med AC, Nour har en dubbelsäng som hon och hennes femton kusiner skulle få plats i, vi har en annan. Och vardagsrummet och köket saknar väggar, djungeln är våra väggar. Tydligen var det restaurang här tidigare.

Jag tror att jag aldrig varit på en perfektare plats. Här skulle jag kunna sitta resten av livet, dricka vin och skriva bestsellers.

Nours matvanor

Nour har gjort ett val. Hon älskar:
Banan
Mango
persika
Melon
plommon
kiwi

Hon hatar:
Ananas
papaya
vattenmelon
jordgubbe

Blir lite stolt. Jag väljer ocksa gärna bort ananas och papaya. Dock inte vattenmelon och jordgubbe.

Nour har ocksa under resan lärt sig att säga:
caca (bajs)
agua (vatten)
mama (mamma)
aca (här)

Vi kom just tillbaka till civilisationen efter nagra blota och varma dagar i puerto viejo. Imorgon ska vi vidare till Santa Teresa och halsa pa en kompis till mamma. Mamma ar ocksa har nu, det har jag antagligen glomt att beratta.

Mot kusten

IMG_0426

Idag drar vi vidare till Puerto Viejo och Coco loco lodge vid karibiska kusten. Igår hängde vi hela dagen med sambos brorsor och Nour med sin kusin Daniela.

Vi har hyrt en enorm fyrhjulsdriven bil. Livet är enkelt.

Pura vida mae

Inte alltför oväntat blev jag stoppad vid gränsen. Min mailade kopia av gulafeberncertifikatet gällde inte, de behövde originalet. Vi var så nära, bara några meter från friheten och jag pallade inte mer. Anspänningen, tröttheten, den knasiga magen, jag var redo att sättas i karantän i veckor bara jag slapp lämna landet.

Aldrig mer kommer jag glömma det lilla gula vaccinationshäftet när jag åker på resa. Aldrig mer kommer jag missa att kolla upp resmålets lagstiftning alternativt förekommande sjukdomar. Aldrig mer ska jag lita på en resebyrå.

Vi kommer att göra ett sällsynt undantag. Men vi gör det endast på grund av att ni reser med ett litet barn.

Åter igen ryckte Nour in som livräddare. Den tillkallade överordnade släppte oss. Med skenande hjärtan stod vi plötsligt på rätt sida av staketet och jag måste ha tryckt minst fem gånger på hissknappen, för skräckslagen för att vända mig om och se dem komma efter oss.

Men vi fick stanna. Pura vida, Costa Rica ljuva plats. Minnena från förra året står som spön i backen. Här var jag gravid senast, det är nästan så att jag fått tillbaka lite ankgång. När vi lämnade för nästan exakt ett år sedan var alla fortfarande skärrade efter jordbävningen. Igår drack vi vin hemma hos några av de fina vänner vi fann sist och det visade sig att de väntar barn. De är i vecka 28. Liksom vi. Sist vi sågs.

Imorgon landar mamma och drar iväg på äventyr. Glädjen över att vara här är minst sagt obeskrivlig. Traumat från Peru kommer att hänga med ett tag.

Alla hjärtans turdag?

Vi är tillbaka på flygplatsen. Ingen av oss sov särskilt bra inatt. Reservplanen var att jag skulle flyga till Panama och smugglas över gränsen, ifall de inte godtog mitt intyg. Att de skulle godta Nours var jag redo att slåss till döden för.

Hela kroppen darrade när vi nådde incheckningen. De vedervärdiga typerna som vi bråkade med igår stod bara några meter bort, antingen såg de oss inte eller så ignorerade de oss. Men allt gick smidigt. Klick klick klick så var vi inbokade på tioplanet till Costa Rica och nu firar vi med flygplatsfrukost. Jag grät en skvätt av lättnad.

Nu återstår endast att ta oss in i Costa Rica. Risken finns fortfarande att vi blir deporterade. Men bara vi kommer ifrån Peru så ordnar sig allt. Så känns det åtminstone just nu.

Håller tummarna.

Starbucks, Limas flygplats

Vi borde ha kollat upp Gula feberns förekomst i Peru innan vi lämnade Sverige. Existerar här gör den nämligen och eftersom Nour inte är vaccinerad vägrades vi att boarda planet i San Jose.

Själv hade jag till råga på allt lämnat mitt intyg i Sverige, men efter akut utryckning av mamma och mostrar har jag fått det avfotograferat och mailat. Även om det inte spelade någon roll, Nour fick ändå inte åka.

”Hur löser vi det då” frågade sambo mannen i incheckningen.
”Det gör ni inte. Ni får vaccinera barnet och stanna här i tio dagar.” (tiden det tar för vaccinet att verka)

Så vi gick för att vaccinera Nour, men där sa de att barn under 15 månader inte fick ta emot vaccin. De skrev ett intyg som skulle fungera som undantag, vilket självklart mötte motstånd i incheckningen och vi missade flyget.

Femton vändor senare vann vi striden. Nu är frågan om det finns flyg till Costa Rica imorgon och om det avfotograferade beviset för min vaccination duger. Sambo har stått i telefonkö i 500 år.

En jävla skitdag. Men vi har åtminstone varandra och Nour är en sann hjälte, som alltid.

Bild 137

Flygplatsen i Tacna, Peru

Bild 134

Planet är en timme försenat samtidigt som klockan har hoppat tillbaka två timmar.

Förvirrande.