Ränderna går aldrig ur ska bli Månpocket och kommer antagligen ut i augusti. En ny process tar sin början nu: nytt omslag, nytt format, nytt innehåll. Nej, sista var ett skämt. Innehållet blir samma som förr.
Inatt drömde jag att nya omslaget var vitt. Med svarta bokstäver.
Har just gråtit mig genom en timmes dokumentär om för tidigt födda barn på tv. Hjärtslitande. Jag är matt i kroppen. Men famför allt oändligt tacksam över att det gick så bra för oss.
Imorgon har det gått ett år sedan jag hamnade uppochner i en sjukhussäng på förlossningen. Jag hade vaknat flera gånger under natten av sammandragningar. Jag var nojig och stressad, hade lånat Clärfis bil för att övningsköra och ringde henne från sovrummet. Stod och stirrade ut genom fönstret, sa att vi skulle bli sena med återlämnandet, för vi hade inte ens kommit iväg.
De kom var fjärde minut, sammandragningarna. Och det hade kommit blod när jag kissade.
Åk in sa Clara. Om du är paranoid kommer de att skicka hem er igen, åk för att stilla oron om inte annat.
Jag har alltid varit rädd för att vara jobbig och överdriven. Vågade inte ens ringa förlossningen, först när vi nått huvudentrén slog jag numret. Satt där och kände mig dum och de blev irriterade, med sammandragningar ska man ligga hemma och vila och inte ränna runt på stan. Men om jag ändå var där kunde jag lika gärna komma upp.
Barnets hjärtslag såg fina ut, sa de. Men de trodde att jag hade urinvägsinfektion, skulle skriva ut penicillin och skicka hem mig till soffläge. Men först en rutin-gynundersökningen och poff så gick katastroflarm och jag slängdes över på en bår utan att ens hinna få på mig trosorna igen.
Fem centimeter öppen var jag. Vi skulle bli föräldrar när som helst.
Om fyra dagar fyller Nour ett år. I tre dygn låg jag med huvudet ner och rumpan i taket, fastande och förvirrad på förlossningen. Morsor och spädbarn som skrek på andra sidan väggen, vänliga sköterskor och den där hungern. Den vred om tarmarna.
Lilla Lina fick i slutet av dokumentären lämna neointensiven och fortsätta till vanliga neonatal, den plats där vår resa började. Men maskinernas ljud och nålarna och läkarrockarna var samma som hos oss och rör upp tusentals minnen och känslor. Så utsatta vi var. Så liten Nour var, och vad mycket som hänt. Och tänk om vi hade känt henne lika väl då som nu.
Vad miljoner gånger svårare det hade varit.
2010 blir grymt, jag känner det på mig. Även om jag redan brutet löftet att blogga oftare.
Summerade decenniet som gått och insåg att jag närapå hunnit glömma vem jag varit. Alldeles i början av 00-talet flyttade jag till Hornstull. Jag jobbade på PR-byrå, blev deprimerad och emigrerade till Spanien. Förlorade både farfar och morfar. Immigrerade. Jag pluggade tusen saker (filmvetenskap, spanska, journalistik, humanekologi), återvände till Mocambique där pappa dött 22 år tidigare, gjorde en dokumentär om hiv. Gick i terapi Jag blev ihop med min kille (inte ens min allra mest romantiska sida kunde tro att vi skulle få varandra till slut). Jag fick barn. Tog körkort. Gav ut en roman. I slutet av 2009 var jag väldigt, väldigt trött.
Men nu är det 2010. Och i år ska jag:
- Åka till Chile/Costa Rica och vara borta hela februari. Hej då -15 grader.
- Vara mammaledig. Hänga på öppna förskolan, klappa händerna, dricka latte.
- Skriva färdigt min andra roman. Men för att inte behöva gå omvägen via att slänga flera hundra sidor text, ska jag gå och tänka på den i några månader först. Medan jag klappar händerna och dricker latte.
När 1999 blev 2000 stod jag på en altan i Saltsjöbaden och försökte tända en cigarr, men det var så kallt att mina stela, röda fingrar inte fick tändaren att fungera. Första dagen på nya året vaknade jag på en madrass på golvet i ett av övervåningens gästrum och tog Blå tåget tillbaka till resväskan på någons golv och bakfyllemat på pizzerian som låg i Stadsmissionens (eller var det Frälsningsarméns?) hus i Hornstull. Vid den tidpunkten trodde jag nog ändå att jag skulle ha lyckats gå klart skolan innan inträdet av nästa årtionde.
Innan 2020 ska jag ha min examen. Farmor, jag lovar.
