Hängig men glad Nour, brottas med photo booth

Nour är hängig. 39,2 graders feber i morse, hon har fått alvedon och badat kallt, att öppna ett fönster har inte särskilt stor betydelse för svalkan här. Men hon är lika tapper som vanligt, glad och peppad, trots att energin inte riktigt räcker till.

Just nu är vi hemma hos släktingar med trådlöst nätverk, (happy happy joy joy) vi har flyttat tillbaka från Bea till kusinerna och kisshunden vid Plaza de Brasil och på måndag drar vi vidare till Arica i norr.

Middagskonfrontationen hemma hos farfar slutade med att vi sov över. Efter rätt många flaskor vin började stora frågor att ställas. Det är en svår balansgång för mig, att lägga mig i lagom mycket. Helst vill jag överösa dem alla med tusen frågor, men sambo är inte alls lika framfusig och jag vill inte sabba något. Den här gången var det yngsta systern som var pådrivande. Jag fick det mesta på film och några av oss grät en skvätt. Men jag ställer mig allt oftare frågan om hela vårt dokumentärfilmsprojekt främst är en ursäkt att få ställa frågor. Kommer vi någonsin klippa ihop alla dessa timmar av material, eller hamnar de i någon låda sedan, när våra egna själars sår är läkta?

Många känslor väcks och sätts i omlopp. Nästan alla här verkar ha syskon de aldrig lärt känna, pappor som inte vill veta av dem eller som helt försvunnit. Och själv kämpar jag med att lära känna min egen pappa, som fanns där men dog, innan jag fick chans att ställa en endaste viktig fråga.

Imorgon är sista dagen i Santiago. Vi är bjudna på söndagslunch med systrarna och deras tio kusiner, samtliga kvinnor. Första mannen att integreras i klanen, är sambo.