Jag och Nour chillar hemma hos faster Bea. Vi ska sova har inatt och imorgon ska vi till playan, de andra ar ute och letar efter en barnstol till bilen infor resan dit. Barnsakerhet ar inte hogprio har, pa flygplatsen hade de aldrig hort talas om ordet bilbarnstol och praktiskt taget all barnmat och valling ar fullproppad med socker, men vi agerar svenskt och forsoker ga runt problemen. Hittills gar det ratt bra faktiskt. Nour har borjat dricka kopiosa mangder vatten, men ar inte lika hungrig pa mat, vilket ar forstaeligt med tanke pa hettan. Nya saker hander med henne varje dag. Hon kryper numera ratt fort. Klattrar och klanger och svunnen ar den tid da man i godan ro lamnade henne pa golvet och hon satt kvar en timme eller tva. Imorse forsokte hon skutta ur sangen under ett obevakat ogonblick.

Bea bor i ett Almodovarhus i tva vaningar, med starka farger och udda mobler, hogt i tak, stora fonster, spiraltrappa och snygga foton pa vaggarna. Jag tror att det ar husets storlek som dessutom gor det svalt. Det ar en drom att vara har, fria fran Leia, den inkontinenta hunden, som de senaste dagarna har ballat ur fullstandigt. Av svartsjuka eller karlek, ingen vet, men hon kastade sig standigt over Nour, skallde och ylade och det ar stor lattnad som fyller mig har, i huset utan hund.

Men imorgon blir det alltsa playan, isla negra, och overnattning. Tiden flyger, pa fredag ska vi traffa den tredje systern som kommit tillbaka fran semestern. Kanske aven Nours farfar.