Idag för ett år sedan föddes hon. Vår ljuvliga dotter. Då 1,6 kg och 43 cm lång, nu nästan tio kg och 75 cm. Här finns ett klipp från hennes livs första födelsedagstårta med sång. Hon var förstummad, stirrade tillbaka på alla skrålande människor som hade just henne i fokus.

I DN imorse en bild på en flicka på Haiti som mördats när hon letade efter mat till sin familj. Vi bläddrar oss fram genom morgontidningen och fäller tårar vid våra köksbord, skänker en slant och går vidare. Det vidriga går inte att greppa mer än ett par dagar. Och min dotter knaprar på en riskaka, ännu lyckligt ovetande om fattigdom, svält eller att simpel diarré dödar många barn i världen varje dag.

Jag önskar henne mod, självkänsla och empati. Jag hoppas att hon kan och vill göra något bra av de förutsättningar hon har. Jag hoppas att hon blir lycklig nog att förstå att allt är möjligt för henne. Och jag hoppas att hon alltid får känna sig så här trygg och harmonisk. Att inga jordbävningar tar hennes familj ifrån henne. (även om det var väldigt nära veckan innan hon föddes)

Det är en skön kärlek, den till Nour. Så intensiv och evig och redan börjar tiden innan hon fanns att blekna. Att en liten människa kan vara så stor. Och att man utan ansträngning älskar denna lilla, mer och mer mer hela tiden.