Just hemkommen från Debutbar som var avstressad med mysbelysning och spännande lyssning. Familjen var supporterklubb och Nour skrattade högt i de mest känsliga delarna som folk läste. Det var härligt. Jag köpte Victoria Myréns debut, spännande om att som mamma vackla i kärleken till sina barn. Men jag hann inte få den signerad innan hon hade gått hem. Det var synd. Vet inte om någon köpte min bok, men ingen gav sig till känna för att få den signerad i allafall.

Jag läste från mitten av boken, sidan 181 av 306 och de sa att jag var bra. Min supporterklubb alltså, de där otroligt objektiva typerna. Nu är jag lite småpackad av glaset vin jag drack efter uppläsningen, men i tryggt förvar hemma i förorten.

Min nära vän förlorade plötsligt sin pappa för bara ett par dagar sedan och jag har dem i tankarna ständigt. Det väcker gömda tankar, min pappa dog också så plötsligt och jag var så liten, och jag hade en tvångstanke när jag var yngre, att pappa fick komma tillbaka mot att jag valde en ny tidpunkt för honom att dö på, längre fram i livet. Jag måste ha satt någon sorts åldergräns som jag glömt bort nu, annars borde jag ha varit smart nog att låta honom dö när jag själv var 100 år. Då är man ju själv redo att dö. Men på den tiden klarade jag aldrig av att välja. Det gjorde för ont.