På måndag kommer sambo hem efter två svåra veckors väntan. Allt har egentligen gått bra, trots att jag saknat honom gränslöst, gjort allt i överljudsfart, glömt hälften just därför, dragit på mig en förkylning och slutligen tvingats ta det lilla barnet till läkare.

Det sista var absolut värst. Fina starka modiga Nour. Att behöva sitta i ett väntrum och sedan hålla fast henne för att läkaren skulle lysa upp i hennes näsa, påminde alldeles för mycket om de första skälvande veckorna på neo. Då sambo låg sjuk och därmed portats från sjukan och läkarna stack och stack i Nour och hennes syresättning dippade och fy fan, jag grät nere i kafét gömd bakom en Amelia.

Jag lärde känna en mamma under den veckan, som var där helt ensam. Hon hade redan mist sitt förstfödda barn och fått nästa i vecka 26. 700 gram hade han vägt. Vi satt med våra bröstmjölkspumpar tillsammans i köket och hon sneglade avundsjukt mot min flaska som snabbt blev full.
Du har så mycket mjölk sa hon sorgset. Det var många mammor som hade ångest över det där, jag tror att de flesta lät sig intalas att de var lite sämre mammor utan massor av mjölk i brösten. Och det gjorde mig arg redan då.

Jag fattar inte hur hon klarade att gå igenom allt det där ensam. Själv är jag en hög potatismos utan sambo att luta mig mot. Under den veckan jag och kvinnan hängde, såg jag henne alltid ensam.

I efterhand kan jag ångra att vi inte bytte nummer med fler av de föräldrar vi delade avdelning med. När man åker hem tror man att man aldrig ska tänka på neo igen någonsin. Men efter ett tag växer en saknad fram och framför allt en undran. Om hur det gick för alla.

Hoppas kvinnan och den lilla, lilla sonen fick åka friska och lyckliga hem.

Dagens läkare hittade inget svar på varför Nour har näsblod. Allt såg fint ut i de små näsborrarna, Nour brottades och var så ARG på mig när jag hjälpte till att hålla fast henne. Och så hittade de inte ens svaret.

Hon fick ett klistermärke efteråt och verkade förlåta allt. Min ljuvliga dotter. Lika kortsint som sin far.